Smärtrehab vecka 4
Jag tittar på skam och på vad den betyder för mig ... Jag utsätter mig för den, ibland frivilligt men oftast ofrivilligt. Skammen har tagit så stor plats i mitt liv, för stor plats. Och även om jag i mångt och mycket jobbat bort den så finns den där ... Som ett envist och skrämt litet barn. Som ett ok. Som den kraft som den faktiskt är. Jag flyr på olika sätt när skammen visar sig, när det som känns blir för jobbigt att hantera. Oftast skäms jag över saker som för andra är självklarheter. Skammen styr mig då och den får mig att undvika situationer som jag egentligen vill vara i. Mitt innersta får panik och jag känner mig knappt vatten värd. Jag låter skammen vinna och bekräfta mig ytterligare i att jag inte är värdig. Värdig din kärlek. Värdig min egenkärlek. Värdig rätten att leva ett lyckligt liv ... För skammen är stark, kanske en av dom starkaste krafterna jag vet. Ingenting annat i livet får mig att vilja fly så starkt från nuet jag lever i som skam.
Jag ska träna mig på att utsätta mig för det som skapar skam. Den finns ju i så mycket just nu. Den finns i kroppen, i smärtan, i relationer, i situationer ... i livet.
Tänk att det ska vara så läskigt att utsätta sig för den.
Skammen sköljde över mig idag eller nej, först reagerade min kropp och låste sig totalt sen kom skammen. Det hände under övningen "Schack" som vi gjorde i kbt-gruppen på smärtrehab ... Det var som om hjärnan stängde av syret till min kropp och jag kände sån stress/ångest att benen nästan vek sig under mina fötter .. Jag fick jobbigt att andas och tårarna började rinna. Jag utsattes för en situation där alla i rummet pratade om negativa och positiva egenskaper i mun på varandra. Det var som två led och vi stod mitt emot varandra ... jag skulle långsamt gå igenom ledet medan alla pratade i mun på varandra ... Jag valde frivilligt att gå där för jag insåg när jag innan stod i ledet och pratade att jag skulle tycka det var jobbigt. Kbt är kbt tänkte jag så då utsätter jag mig för det som känns obekvämt och jobbigt men jag var inte förberedd på hur min faktiska reaktion skulle bli. Usch. När övningen var slut (och då hade en person till gått igenom ledet efter mig) så var jag fortfarande så skakig och illamående att jag inte kunde lämna rummet på en stund. Någonting väldigt starkt hände med mig. Jag tror att min kropp slängdes tillbaka till jobbet, stressen, ljudnivån, och alla elever, mina fina underbara elever som 30 st blir till en rätt högljudd grupp. Jag känner mig orolig över att min kropp reagerar så starkt. Kommer jag någonsin att kunna undervisa igen? Kommer jag någonsin bli den jag var? Innan utbrändheten? Innan allt?
Jag känner sån skam över att vara svag, för det är sån jag känner mig. Min självbild är inte den jag är just nu. Jag säger just nu för jag hopps innerligt att jag i takt med att jag utmanar mig övervinner den panik som vissa situationer utlöser sedan jag sprang in i väggen.
Jag känner skam över att han blivit till en belastning för så många. Det är så många som drabbats av min krasch. Vad tänker min arbetsgivare om mig nu? Är jag den svage eller är jag den starka som överlevt och kämpar mig tillbaka? Jag vill gärna tänka att det är det senare för jag tänker att jag kommer att resa mig ur detta med helt nya perspektiv på livet i alla dess former. Jag kommer att gå ur det här som en ännu mer ansvarstagande människa än innan.
Men även om jag vet allt detta och även om jag tror på det jag just skrivit så finns ändå skammen där. Hela jävla tiden. Skammen att inte duga. Skammen att inte vara omtyckt för den man är. Skammen över att ha misslyckats. Skammen över att smärtan så brutalt och ofrivilligt flyttat in i min kropp. Skammen av att vilja delta och att inte våga. Skammen över att jag minsann inte ska tro att jag är något. Skam. Skam. Skam.
Jag kan inte med ord beskriva hur trött jag är på denna evinnerliga skam ....
