Såhär i efterhand förstår jag att detta var kroppens sätt att säga stopp! Min kropp orkade inte mer utan blev mer eller mindre förlamad av stress.
Jag tränar just nu väldigt aktivt på att försöka lära mig vad som är mitt mest hälsosamma tempo för min kropp. Och samtidigt tränar jag på att vara fysiskt närvarande i allt som sker. Det är verkligen svårt och det blir så tydligt hur lätt jag har att köra över mig själv och bara gör saker. Att "bara göra" vissa saker blev för mig ett sätt att hantera smärtan, att slippa känna och att få känna mig "som förut" för en stund.
Så vad är det vi jagar? Är det jakten på perfektion som driver oss eller är det jakten på lycka? Varför springer så många av oss utan riktning? Hinner vi verkligen mer? Vad är egentligen livskvalité och vilket pris är vi villiga att betala för att nå dit vi vill?
På smärtrehab tränar vi mental närvaro i allt vi tar oss för och jag börjar förstå hur viktigt det är att jag lär mig det. Men det är komplext att försöka hitta en balans mellan att inte vara rädd för fysisk aktivitet pga risken att då bli bakfull på smärta och att mentalt utmana sin kropp att röra sig "lagom" mycket. Gränsen är ibland hårfin. Och jag vet aldrig innan exakt hur bakfull på smärta jag kommer att bli .... Men det kanske ska få vara ok då börjar jag förstå det som, för så länge jag är närvarande i min kropp så kan jag omfamna det som sker. Det är med stort motstånd som jag erkänner detta för mig själv och det känns svårt att fullt ut hänge mig till att tänka så men jag ska försöka. Jag försöker. Jag fortsätter försöka ....
Ibland ska man helt enkelt sluta kämpa så förbannat, acceptera det man inte kan förändra. Skaffa sig mod att förändra det man kan och ha förstånd att inse skillnaden ...
