Efter fyra veckors smärtrehab så står det klart för mig hur viktigt det är för kroppen med återhämtning. Inte bara fysisk återhämtning utan även psykisk. Det står även klart för mig att den fysiska återhämtningen kommer mycket ur den psykiska och jag ställer mig frågan ... Hur mycket är det livet som gjort mig sjuk? När slutade jag lyssna på min egen kropp? Har jag någonsin varit närvarande i min kropp? Jag vet ju de fakto att jag tidigt tvingades lära mig att inte visa känslor i min familj, det fanns familjemedlemmar som inte klarade av det. Som inte klarade av det alls. Jag fick smärtsamt tidigt i livet, bara några månader gammal, lära mig att om jag grät så utsattes jag för fysisk smärta. Något jag idag skulle säga var misshandel. Jag blev misshandlad pga av vuxnas tillkortakommanden och känslomässiga dysfunktion. Det kanske inte är så konstigt att jag inte varit närvarande i kroppen under alla dessa år om man ser på det som varit ... Det kanske inte är så konstigt att jag så lätt trycker undan jobbiga känslor och direkt söker lösningar istället för att stanna kvar i det som känns? ...
När jag pratar med min fina terapeut så säger hon saker som att "-Men Lisah, du måste ha känt dig så fruktansvärt ensam som barn?" ... Alltså. Barn är barn och den miljö dom är i blir normal. Jag har svårt att se på min barndom så trots att jag någonstans vet att det stämmer. Och min enda önskan var ju att känna mig trygg och älskad men jag kan se att tryggheten för min del inte var stabil. Att den fanns där ibland men långt ifrån hela tiden ... Det fanns många tillfällen då jag fick klara mig själv. Och många var gångerna då jag blev till intetgjord och skrattad åt på min bekostnad, i min egen familj. Jag har nog blivit ganska sviken av vuxenvärlden vid ett flertal tillfällen där vuxna runt omkring mig var så självupptagna i sin egen dysfunktion att det gick ut över mig. Det kanske inte är så konstigt att skammen blev en så stor del av mig när jag ser på det så. Och ensamheten som kom med skammen har liksom alltid varit där på något vis. Den har styrt mig så mycket mer än vad jag förstått ....
Jag kommer på mig själv att alltmer dagdrömma om en tillvaro som inte levs så mycket i kaos utan mer i lugn. Jag behöver lugn. Lugn och ro. Jag kan inte fortsätta leva mitt liv som jag levde det förut. Min kropp kommer inte klara av det. Jag är skyldig min kropp att inte utsätta den för destruktiv stress igen och jag måste på allvar se över vad jag behöver förändra och försöka komma fram till hur jag ska förändra. Jag måste vara vaksam så att jag inte går sönder igen.
Långsamt. Långsamt. I långsamhet går jag sakta framåt med små korta steg. Jag tränar mig på att vara i nuet ... Men att på riktigt leva i nuet visade sig vara lättare sagt än gjort. Att göra enkla saker med medveten närvaro i långsamhet är något helt nytt för mig. Men det känns som om jag har tagit ännu ett kliv framåt i min värderade riktning i livet.
Jag vill värna om henne som sakta föds i ny kropp. Jag ska vagga henne till ro när helst hon behöver och jag ska kärleksfullt hjälpa henne att ett steg i taget börja leva varsamt och respektfullt mot sig själv ....
