Idag har jag tagit ett beslut. Ett beslut som jag hoppas ska förändra resten av mitt liv. Det kan ju låta dramatiskt. Det är det också. Jag är såå trött på så många olika sätt, det är som om hela min kropp skriker efter näring. Efter självkärlek. Efter ro. Jag måste göra något och därför startar jag den här bloggen idag i ett försök att hjälpa mig själv och förhoppningsvis även andra att ta tag i sina liv. Av egen erfarenhet vet jag att om jag delar med mig av mina tankar och sätter ord på mina känslor så går det mycket lättare att förändra det som behöver förändras. Jag har bara tappat bort mig själv, någonstans på vägen ...
Just i denna stund vill skriva om kroppen. Min kropp. Min ständigt värkande, onda och starka kropp. Den kroppen som har fött tre barn, som för andra gången i livet är svårt utmattad och sjukskriven för utmattningsdepression. Den kroppen som är den envisaste jag vet med en stark målmedvetenhet att en dag få må bra igen. Jag lever sedan 2010 med vad jag hävdar är foglossning. Läkarna hävdar att det inte finns något som heter foglossning efter graviditet men då undrar jag, vad fan är det då? Min kropp har blivit mitt fängelse. Vissa perioder hanterar jag detta ganska bra och andra perioder är skriker jag inombords, frustrerad över att det aaaaldrig tar slut. Jag är inne i en sån period nu. Jag vill inte att ni ska tycka synd om mig, det är inte och kommer aldrig att vara syftet med min blogg. Däremot behöver jag ett forum där jag brutalt och ärligt kan få uttrycka vad som händer inom mig.
Min kropp hindrar mig från så mycket. För fyra år sedan var jag inskriven på Smärtkliniken på Södersjukhuset här i Stockholm, där skulle jag lära mig att acceptera min smärta och dom pratade mycket med mig om att inte låta smärtan bli något hinder i mitt liv. För om jag lägger mig platt så blir jag ett offer för min kropp och det vägrar jag. Smärtan ska inte hindra mig från att göra det jag vill. Smärtan är envis men det är jag med! Men idag 2015 kan jag fortfarande inte acceptera smärtan, det känns som om jag ger upp om jag accepterar att jag ska nu ska leva i en kropp som är fylld med så mycket brutal smärta.
Hur som helst .... Jag och min sambo har en stuga i närheten av där vi bor, fiinaste fiiinstugan kallar jag den. Fiiinstugan är den plats på jorden just nu som jag trivs allra bästa på. Det är en liten kolonistuga på 40 kvm, ett perfekt alternativ till villa om man inte har möjlighet att köpa det. Det finns alltid saker som det behöver fixas med där och mentalt är det så läkande för mig att vara där men kroppsligt är den på ett sätt min största fiende. Jag menar, jag vill ju fixa och dona lite där. Klippa gräs, fixa i rabatter eller vad det nu kan vara. Problemet är bara att så fort jag utsätter min kropp för all typ av lätt framåtböjande rörelser eller lyft så får jag alltid betala ett högt pris i form av smärta. För 1,5 vecka sedan klippte jag och rensade/tunnade jag ur våra buskar där och nu har jag drabbats av en smärta från helvetet sedan dess. Jag kan inte heller städa mitt eget hem längre utan att få en fruktansvärd smärta Som kan hålla i sig allt ifrån någon dag till flera veckor efteråt. Det gör mig så jävla arg för det gör ont att acceptera att min kropp har blivit mitt fängelse. Det känns orättvist. Ibland får vi kvinnor betala ett högt pris för att bära våra älskade barn och tro inte för en sekund att jag ångrar mig. Nej, jag är smärtsamt medveten om hur välsignad jag är över att jag har tre friska och välmående döttrar. Jag är så tacksam 🙏
Nu har jag gjort allt jag kan för att hjälpa min kropp rent medicinskt. Läkare har vridigt och vänt på mina kotor. Dom har behandlat mig med akupunktur och laser. Dom har sprutat in kortison i min ländrygg, mitt bäcken och mitt vänstra ben som har ischias. Jag har lagt ut tusentals kronor på privata alternativ och hälsokost , kanske har jag gjort för mycket men det är svårt att inte bli desperat, man gör ALLT man kan för att bli av med smärtan.
Mitt liv. Min kropp. Mitt fängelse. Min kropp har blivit mitt fängelse och varje dag är en brutal kamp mot smärtan. Vad var det som hände? Hur kunde det bli såhär? Ska det vara så här nu under resten av mitt liv? Hur fan ska jag orka det? Smärtan dränerar mig på min energi. Den väcker så mycket sorg och frustration. Och det känns som att jag står helt ensam i detta. Samtidigt är jag smärtsamt medveten om hur lyckligt lottad jag är ... För det kunde varit värre, på så många olika sätt.
Livet är nu. Inte går. Inte imorgon!
Medvetna beslut gillas. Sedan kommer det svåra - att hålla i och hålla ut. Men du klarar det! Det viktiga är inte hastigheten, utan riktningen.