Många människor lever med svårigheter som man ofrivilligt drabbats av. Kanske har man varit med om en olycka, fött ett sjukt barn, drabbats av någon sjukdom eller psykisk ohälsa. För mig började det för sex år sedan då jag under min andra graviditet fick foglossning i vecka 15. Smärtan flyttade då in i min kropp och bestämde sig för att stanna, jag har inte haft en enda smärtfri dag sedan dess ... Det har varit oerhört svårt att förhålla sig till det faktum att inte kunna använda sin kropp på det sätt som man är van vid och det har många gånger varit en sorg att inte längre kunna bestämma över sin kropp. Det är sånt man tar för givet när man lever utan smärta för tänk dig själv att du har tandvärk eller ordentlig träningsvärk .... Det är två liknelser man kan göra för att försöka förklara hur det är. Din tandvärk och träningsvärk går över fast min värk hänger sig kvar vecka efter vecka efter vecka efter vecka .....
Så nu sitter jag här, sex år senare, halvvägs i livet. Jag går min första dag av sju veckor på ett smärtrehabprogram på Smärtkliniken på Danderyds sjukhus. Dom senaste åren har varit ännu en utmaning för mig att ta mig an ... Det har varit svårt och smärtsamt, lite som en sorgprocess som ska hanteras. För vem är jag nu? Hur hittar jag tillbaka till den där tjejen som var jag innan smärtan flyttade in i min kropp? Det har växt sig så stort nu. Det är så många saker i livet som ska tas om hand. Hur ska man orka det? Man orkar för att man inte har något val.
Jag har kommit till en punkt där det på riktigt börjar gå upp för mig att jag kanske ska leva i den här kroppen nu. Det gör mig ledsen. Jag har kämpat så hårt för att inte tänka så för det är på något sätt som om jag ger upp om jag accepterar att smärtan kanske ska leva i mig resten av mitt liv. Hur fan ska jag orka det?! Det känns tungt. Men jag vet att det kommer att bli bra ändå och jag vet också att det är jag själv som är min största egna fiende i allt det här, eftersom jag har så svårt att acceptera att man kan ha så ont i kroppen jämt utan att det är något fysiologiskt fel ...
Jo, jag har ju fibromyalgi, det är ju konstaterat nu. Men jag som så många andra tänker att det inte är någon riktig sjukdom utan mer något läkarna diagnostiserar för att dom inte vet vad som egentligen är fel. Men hur kan så mycket smärta sitta i kroppen? Hur? Är det verkligen bara livet som gjort mig så kroppsligt skör.
Det är verkligen en sorgprocess att lära sig leva med smärta och allt vad det innebär. Jag har under dom senaste fem åren pendlat mellan att förneka min smärta, tänkt att det nog inte är så farligt till att vara förbannad på den .... Nu börjar jag känna mig ledsen över att det är som det är och det är väl den fasen som oftast tar längst tid att hantera för att sen komma till något slags tillstånd av acceptans ... Jag har ju på många sätt förlorat mitt gamla jag men känner mig säker på att jag kommer att hitta ett ännu mer meningsfullt liv, fast i den här kroppen, jag ska bara lära mig hur och det håller jag på med just nu.
Det mesta i livet är ändå lyxproblem när allt kommer omkring, så även detta ....
