Min kropp. Mitt liv. Mitt fängelse.
Det svåraste för mig att hantera när det handlar om min smärta i kroppen är skammen. Skammen över att inte räcka till. Skammen över att inte kunna använda min kropp som jag vill och skammen över att känna sig som en belastning. Trots att jag på många sätt vant mig vid att leva i den här kroppen nu så sköljer skammen över mig ibland. Som en ångvält. Som en käftsmäll. Som en blixt från klar himmel som helt utan förvarning försätter kroppen i ett tillstånd av skam och därmed kontrollen över mina tankar inom. Det är när skammen kommer som jag tappar all energi som jag för stunden har och varendaste fiber i min kropp skriker efter en timeout. Tänk att bara för en endaste dag få leva i en frisk kropp igen. Jag har glömt bort hur det känns. Det var så länge sen nu, flera år sedan .... Men kroppen minns och huvudet minns. Jag finns. Om än i en annan form ...
Min kropp har alltid talat sitt egna tydliga språk. Sjuk är jag sällan men ont har jag ofta haft. Det är som om jag ska lära mig om livet genom min kropp. Eftersom jag inte är så bra på att ta hand om mig själv så ser kroppen till att jag tvingas stanna upp ibland. Jag undrar vad det är som jag ska lära mig av livet denna gång?, jag menar, min kropp har ju gjort mig mer eller mindre fysiskt handikappad ... Kan man få tydligare signaler på att det kanske är dags att ta hand om sånt som borde tas om hand?
Dom senaste åren är det som om min kropp lever två liv. Det ena livet levs i huvudet och det andra livet är kroppen. Det har varit väldigt viktigt för mig att skilja på dessa två, kanske har det varit min försvarsstrategi för att orka med eller kanske har det varit en del av bearbetningen av det faktum att mitt liv förändrades så mycket ofrivilligt.
Jag är redo nu. Jag är redo att sy fast mitt huvud på kroppen igen och sakta men säkert låta kropp och knopp få bli ett igen. Kära smärta. Kära kropp. Jag lovar jag ska göra mitt bästa för att vi ska bli vänner en dag, du och jag. Jag kommer nog aldrig att älska dig villkorslöst men en dag kanske jag kan acceptera dig som den du är, en irriterande, smärtsam, energitjuv som är jävligt tråkig att ha och göra med. Men du har mitt ord. Jag lovar jobba hårt på alla sätt jag kan och jag kommer vinna över dig för jag ska återta det liv som jag en gång levde. På ett eller annat sätt. Det kommer säkert komma en dag när jag med dig som med så mycket annat i mitt liv till och med kanske tackar dig för den jag blev pga av dig.
Man får nämligen perspektiv när man lever med något som gör så ont inom men som inte syns utanpå och väl ute på andra sidan så kommer tacksamheten. Tacksamheten över allt man faktiskt har att var tacksam över i livet. Och insikten av att det mesta i livet faktiskt är lyxproblem när allt kommer omkring.
It works if you work it so work it you're worth it!
