Idag har jag haft "terapidag". Sedan ett par månader tillbaka går jag varannan vecka privat till en psykosyntesterapeut och det är verkligen bra för mig. Jag kom i kontakt med henne när jag var inlagd på Vidarkliniken i Järna för min utmattning under tre veckor under december-januari. För er som inte känner till Vidarkliniken så är det ett antroposofiskt sjukhus i Järna utanför Stockholm dit folk kommer för att vila upp sig bland annat på grund av utmattning, reumatiska sjukdomar, smärtproblematik eller efter att man har genomgått t.ex behandling för cancer. Ett magiskt ställe för återhämtning där det varken finns tv eller radio. Mobiltelefoner och all elektronik inomhus är förbjuden och inne på rummen råder det i princip talförbud. Där är vilan schemalagd och för mig var dom här tre veckorna ovärderliga. Innan jag åkte dit hade jag varit sjukskriven för utbrändhet i ett år och det var inte förrän jag kom dit som jag på riktigt börjande läka tror jag. Jag sov flera timmar varje dag och sov utan problem nätterna igenom ... Jag är ju inte helt återställd från min utmattning ännu men min vistelse där tror jag ändå blev början på min väg tillbaka till ett friskare jag.
Jag har gått väldigt mycket i terapi genom åren och har även förändrat mitt liv ordentligt genom att gå på tolvstegprogram för anhöriga till alkoholister eller dysfunktionella familjer. Sinnesrobönen som världen över läses som avslutning på alla tolvstegsmöten har för mig blivit ett aktivt verktyg att ta till när jag behöver hantera olika problem i livet. Det är tre enkla rader som får med allt på något sätt.
Problem har vi nog alla men långt ifrån alla har kunskap eller förmåga att lösa sina problem. Till exempel, att leva med den typ av smärta som jag lever nu påverkar precis hela livet och ibland känns det så jävla orättvist rent utsagt, att jag nu lever i den kropp jag lever i. Det är ett väldigt Väldigt stort problem för mig. Min kropp är inte jag, varken utanpå eller inuti men under min timme hos fantastiska Anette idag så pratade vid mycket om detta. Hur ser min självbild ut idag? Saken är den att min självbild stämmer inte längre överens med verkligheten. Jag ser allt så klart när jag hör mig själv prata om detta, eller jag grät snarare, som ett litet barn, fängslad i känslan av maktlöshet. Orsaken till min smärta verkar ingen hitta. Gud vet att jag har provat det mesta för att bli bra. Det började när jag blev gravid med mitt andra barn. Jag fick rätt rejäl foglossning redan i vecka 15 men det oroade mig inte speciellt för alla runt omkring mig sa ju att så fort barnet är fött så kommer besvären att försvinna. det är nu fem år sedan. Någon dag kanske jag berättar om allt jag gjort för att försöka bli smärtfri men det orkar jag inte göra just nu.
Mitt liv är som i två olika läger. Mitt mentala jag VILL vara aktiv och fysisk och ibland så förnekar jag att det är som det är och jag gör något av allt det där som jag så gärna vill kunna göra. Men jag får betala ett högt pris Efteråt. Ett pris som jag sen oftast ångrar djupt. Mitt mentala jag vet att det nuförtiden handlar om att göra aktiva val. Om jag väljer att klippa buskarna i vår älskade fiiinstuga, ja då kommer min kropp att hamna som i en kramp av smärta sen. Men jag måste göra sånt som jag älskar ibland för annars skulle mitt mentala jag dö. Mitt mentala jag är som en trotsig treåring som kan själv. Den lyssnar inte på någon annan. Den orkar inte acceptera att kroppen där och då är som ett fängelse. Jävla skit. Den kan. Den vill. Jag kan. Jag vill ... ... ...
Mitt psykiska jag VET nuförtiden mycket väl vad min kropp kan och inte kan göra. Den är ganska förståndig och oftast förstående men ibland brottas den med mitt förstånd. Så är det just nu. Kanske är det så varje gång det blir vår och säsongen i fiiinstugan kickar igång. Det är då jag blir så smärtsamt påmind om hur lite jag kan göra och det gör mig stundtals så oerhört frustrerad. Det är en sådan sorg för mig.
Att acceptera min kropp som den är idag vore som att ge upp för mig. Jag kan inte det. Inte än. Livet sköter inte sig självt ... Det är golv som ska dammsugas, färg på väggar som borde skrapas, hus som behöver målas om och barn som det ska bytas blöjor på, ja ni fattar. Jag får ofta höra att jag är så hård mot mig själv men vem skulle jag vara om jag gav upp? Den största skillnaden på mig idag och för fem år sedan är att jag idag "väljer" när jag plockar fram och bearbetar min smärta. Till exempel är det ju ett ypperligt tillfälle att ventilera detta på sin "terapidag" eller på ett tolvstegsmöte? För annars skulle jag inte orka, det skulle fullständigt dränera mig på energi. Det känns skönt att ibland öppna den där ventilen medvetet för då kan jag också bestämma när den den ska stängas igen. Min kropp må vara mitt fängelse just nu men det finns faktiskt EN sak som jag inte har provat helhjärtat ännu. Och det är att lägga om min kost HELT och HÅLLET.
Den resan startar imorgon och jag känner mig sjuukt taggad! 👊 🙏👊