Idag är det sex månader sedan som jag stelopererade mina Si-leder. Sex månader, 181 dagar & 4344 timmar.
Helt sjuukt vad tiden går fort alltså, just nu känns då som en oändlighet av tid.. Tristessen att ligga så still var det som utmanade mig mest och jag drabbades under en period av rätt rejäl frustration och uppgivenhet. En vardag i rullstol var svårare än jag kunde föreställa mig och även om jag hade bra stöd omkring mig så var det en speciell situation att vara i. Efter nästan 9 veckor i rullstol skulle jag sen börja gå med kryckor i 10 veckor. Alltså, jag var så svag i hela kroppen då att jag knappt orkade stå upprätt i mer än 5-10 minuter. Men sjukgymnastiken 3 ggr/vecka gav ganska snart resultat och kroppen blev starkare för varje dag men jag rasade samtidigt lite psykiskt. Snacka om att detta har varit lite utav en bergochdalbana … Ångesten över ansvaret jag kände för min nya "lagade" men fortfarande rätt slitna kropp stressade mig lite och jag kämpade under våren mentalt med det lite grann. Nu är jag i princip kryckfri förutom att jag lite då och då behöver stötta upp med en krycka, när ryggen blir för trött.
Så hur mår jag precis just nu då? 6 månader post operation?
En STOR skillnad efter mot före operationen är att jag inte alls känner mig lika smärttrött. Alla som lever eller har levt med mycket smärta vet vad jag menar och till er andra är det svårt att beskriva vad smärttrötthet är. Men om jag skulle försöka beskriva det så skulle jag säga att det känns som att det enda kroppen vill är att vila och allrahelst då sova ostört för man drabbas också av ångest pga smärtan. Du känner dig totalt dränerad på energi eftersom kroppen jobbar för fullt med att hantera smärtan och det gör dig så oerhört trött, urlakad och rörelserädd. Det ständiga dåliga samvetet och känslan av otillräcklighet som äter upp dig inifrån.
Du kanske har haft ryggskott någongång? Föreställ dig att den j—vulska smärtan aldrig försvann, typ den ångesten och den ångesten unnar jag ingen.
Jag skulle i det stora hela säga att operationen är mycket lyckad, även om jag inte är helt återställd ännu, t.ex. har jag en daglig huggande smärta på höger sida som kommit efter operationen men jag tror att det är skruvarna som behöver kapslas in mer i kroppen bara, det stör mig inte så mycket förutom när det hugger till, då gör det väldigt ont …
Ryggkirurgen sa att jag ska räkna med att det tar 4 år innan ryggen är i form igen. "Det är som att träna inför ett OS att återhämta sig ifrån en sån här operation" okej, tänkte jag … jag ska ha tålamod i några år till, Har jag klarat av att leva i nio år med brutal smärta så ska jag nog klara av att skynda långsamt och försöka träna mig så stark jag kan på fyra år också.
Jag känner mig ihopskruvad. Ja men faktiskt. Jag känner att ryggen på ett sätt är mycket stabilare. Den klarar mer, även om den fortfarande är skör.
Häromveckan köpte jag en byrå på Ikea som jag sen satt på gräsmattan och monterade ihop. Alltså, det var inte möjligt för mig förut att ens sitta på marken i mer än 30 sekunder utan att direkt få väldigt ont i ryggen. Nu satt jag i säkert 2 timmar till och från och skruvade lätt framåtböjd. Och jag mådde helt ok efter!! Så fantastiskt.
Jag gick med mina barn på parkteatern och satt på en picknickfilt i en dryg timme och det funkade, det var inte möjligt innan operation. Jag var såå lycklig efteråt över att det gick bra för mig att sitta så =
Jag blir inte alls lika bakfull på smärta av att göra allt det där som jag förr inte kunde som att t.ex. dammsuga, klippa tånaglarna, böja mig framåt, sitta på marken eller en hård stol. Innan operationen så fick jag alltid lida efter om jag valde att göra något av ovanstående saker - jag har helt enkelt levt ett väldigt försiktigt liv de sista åren för att undvika mer smärta - denna rörelserädsla är något jag nu måste våga bryta men det är svårt.
Ryggen blir fortfarande väldigt trött av att gå för långt och jag klarar inte av att springa ännu. Men jag klarar ganska ordentlig styrketräning och i höst ska jag försöka ta mig till gymmet på egen hand och börja fasa ut sjukgymnasten lite. Jag tog rätt beslut att operera mig, jag vet att jag kommer bli starkare, ju mer jag tränar. Idag kan jag ju träna, förut blev jag bakfull på smärta av träningen. Det kommer bli bra det här - det vet jag. Jag har trots allt lärt mig oerhört mycket om mig själv under dessa år och kan man lära sig att leva i en kropp i konstant smärta så borde inget vara omöjligt.
Man blir ödmjuk till livet när man ofrivilligt förlorar sin kropp till smärta. Man lär sig snabbt att inte ta dagen eller stunden förgiven för man vet inte hur man själv kommer att må men nu, nu känner jag mig äntligen som mina strax 44 år fyllda och inte längre som 74 år i kroppen - Nu kan allt hända 🙌🏻🙌🏻 .. och jag är såå redo!
Hon känner sig väldigt positiv inför sin kropp nu. Hon känner stor tilltro till att hennes stolta, sköra och vackra kropp ska läka och bygga sig ännu starkare för varje ny dag som gryr. Hon känner sig äntligen hel igen och det kan bara bli bättre nu.
Hon fortsätter gå. Slutar aldrig gå. Hon går. Går framåt. Ett nytt kapitel ska fortsätta skrivas och gårdagen är nu ett minne blott, inte ens morgondagen vet vad som komma skall. Jag har sagt det många gånger förut och säger det igen ...
Det finns inget igår. Det finns inget imorgon. Det finns bara Här & Nu.
