Alltså livet är nu. Inte igår. Inte imorgon. Nu. Det har jag blivit smärtsamt påmind om alldeles för många gånger i mitt snart 40-åriga liv. Trots det så kommer jag ideligen på mig själv att fastna i rädslor, invanda rutiner som borde brytas och frustration över att jag någonstans kanske inte lever det liv som jag egentligen skulle vilja leva. Men det är inte alltid så lätt att ändra riktning i livet och jag har en tendens att bli lite spretig i mitt sätt att vara. Jag tappar liksom fokus på något sätt. Jag vet i mitt huvud vad som borde göras men av någon anledning så går det så jävla långsamt att ta sig framåt, jag vet inte på vilket ben jag ska stå eller vart jag ska börja sortera i min just nu så oerhört osorterade hjärna. Vilket beslut ska jag ta först? Vad ska jag prioritera? Gör jag ett medvetet val eller flyr jag ifrån mig själv genom att ta vissa beslut?
Jag vill göra medvetna val. Jag vill prioritera rätt. Och jag vill inte fly ...
Jag vill vara en sån där ansvarsfull vuxen som tar mogna beslut med riktning. Beslut med målmedvetenhet trots den ovisshet som det kan bära med sig. Jag vill så mycket men jag vet inte riktigt hur. Jag antar att det bara är att börja någonstans i den där högen av viktiga beslut som måste tas så att jag tar mig vidare.
Jag fick för ett par veckor sedan anledning att fundera över hur mitt liv såg ut för ett år sedan. Jag har varit på körinternat och en man i kören sa där att varje år han kommer till platsen dit vi åker på körinternat så blir det så att han automatiskt reflekterar över hur hans liv såg ut året innan, sist han var där. Hans ord fastnade i mig och jag började själv att fundera över vart jag befann mig för ett år sedan. Jo för ett år sedan, i maj 2014, så var jag rätt sjuk. Sjuk av stress och jag var för första gången med på körinternatet eftersom jag då var ny i kören. För mig var det väldigt blandade känslor för trots att jag hade blivit oerhört väl mottagen så kände jag mig väldigt osäker. Men jag minns att jag var väldigt tacksam över att vara där och jag flöt mest med för jag orkade inte så mycket annat.
För mig är det rätt ansträngande att träffa nya människor för jag har alltid varit lite dålig på det här med relationer, jag vet inte riktigt hur man gör tror jag. Alltså, att säga detta högt här är som att visa sig naken litegrann för det har alltid varit så för mig, att jag har känt mig lite som en outsider som aldrig har haft någon självklar plats i sociala sammanhang. Jag ser det aldrig som självklart att "jag får vara med" om ni förstår vad jag menar ... Jag har funderat väldigt mycket på detta i mitt liv och det här är en pusselbit som jag behöver jobba lite mer med för det finns en hel del att utveckla där för min del och kanske är det egenkärlek som är svaret? Och tillit ... Det förstör hur som helst rätt mycket för mig och det blir ibland svårt att öppna dom där dörrarna som skulle behöva öppnas för att komma vidare.
Tänk att man kan känna sig så liten ibland fast man är vuxen. Den ekvationen går inte riktigt ihop, det passar sig inte riktigt. Det känns inte accepterat på något vis för när man är vuxen så är man ju vuxen, oavsett vad man bär med sig i sitt bagage. Livet medför väldigt många dolda etiketter som man förväntas förstå och förstår man inte etiketterna så kategoriseras man per automatik in i "annorlunda" facket. Tänk om fler människor kunde vara lite mer vidsynta och våga möta dessa människor på riktigt och istället tänka att vi alla är som vi är av en anledning. Att olika är bra och att olika medför jämvikt. Jag avskyr det faktum att jag generellt inte riktigt klarar av att ha som utgångspunkt att "jag är också viktig" och kanske till och med kan tillföra något i mötet med andra. Har jag vant mig vid att jag är på detta sätt? Har jag accepterat att mina relationer rinner ut i sanden om jag inte håller dom vid liv? Gör jag mig själv till ett offer som funderar över dessa saker? Är det jag? Är det du? Eller är det vi tillsammans som inte vet hur man gör?? Detta är för mig ett mysterium och nej, jag ser inte på mig själv som något offer, snarare som stark. Stark. Målmedveten. Lite osäker kanske men stark, envis och öppen.
För ett år sedan levde jag lite som i en bubbla, en bubbla där jag krampaktigt simmade omkring för att hitta dörren som skulle leda mig ut och jag hade precis börjat simma med en vilja att börja leva igen. Idag känner jag mig betydligt mer levande än då. Jag tar sedan många år tillbaka inte livet för givet för jag vet att livet kan förändras snabbare än vad man själv hinner förstå ibland, vare sig man vill det eller inte. När allt kommer omkring är vi maktlösa inför livet, även om vi kan göra medvetna val medan vi har livet i behåll. Men vi vet aldrig vad som händer senare idag, eller nästa vecka så jag försöker leva livet nu. Inte går. Inte imorgon. Nu.
