Tristessen har knockat mig den senaste veckan och jag förvånas över hur jobbigt det är att vara inne hela tiden. Hjärnan får liksom inget syre och man tappar alla rutiner för dagen liksom bara flyter på. Tv’n går varm dagarna i ändå och jag fascineras av antalet avsnitt man kan hinna se på en serie på bara en dag.
Men så plötsligt byts tristessen ut mot smärta, rädsla och gråt och allt man önskar är att det som känns ska försvinna. Nu.
Igår vaknade jag med en fruktansvärd smärta i höger ben. Benet brände kraftigt molande och kändes tungt … den här morgonen kändes inte som alla andra morgnar efter operationen, jag mådde inte bra .. jag kände mig illamående och hade ingen aptit och med en smärta som jag utan tvekan skulle angivit som grad 10 på VAS smärtskala.
20 dagar post operation och smärtan kändes värre än någonsin.
Jag ringde akutnumret som jag fick med mig hem från sjukhuset och de sa till mig att åka in .. jag kanske hade fått en propp i benet. Problemet var bara att gårdagen (som ni vet) var en sån där vinterdag när plogbilarna inte hann med, när ens vänners bilar var inskottade i snö och när snön låg så tjock att inte ens taxibilarna ville köra … än mindre kunde de köra fram till min port. Och hemma satt jag … i rullstol, i behov av sjukvård.
Efter nästan 20 minuter i telefonkö till Taxi Stockholm så låter de mig förstå att det kommer en bil men de kan inte riktigt säga när. De kör endast prioriterade körningar idag pga vädret - jag hade tur, min körning hamnade under prioriterat och efter mycket om och men blev jag avsläppt utanför entrén till St:Görans sjukhus.
Det var då som jag på riktigt fick pröva på livet i rullstol … taxichauffören dumpade mig vid entrén och jag fick trött, medtagen och ganska nedslagen av smärta rulla mig själv in till akuten, sträckan kändes låång och jag kände mig ledsen och ganska uppgiven …
Alltså, jag är ju mästarens mästare på att ignorera smärta nu för tiden men när jag låg där på min brits med en smärta som gjorde mig illamående så brast det för mig. Jag fick lägga all min kraft på att andas medans tårarna rann nerför mina kinder, liggandes på en brits i en korridor inne på akuten. Maktlösheten man känner då gör verkligen att man känner sig liten.
Blodprover togs och sen mer prover men det var ingen propp utan förmodligen muskulärt vad det nu betyder? … men bra att det inte var någon propp.
Som vi alla vet kan livet ändras på en sekund och jag blev påmind om det igår och jag är tacksam över att mitt liv just nu bara är provisoriskt … Tre veckor av rullstolsperioden avklarade - five more to go! 👊🏻
Efter att ha trappat ner på mediciner begav hon sig återigen till morfinland. Fortsätt lite till sa doktorn. Smärtan, rädslan, gråten och tristessen får ta det utrymme det behöver för hon vet att hon kommer bli ännu lite starkare som person med den här erfarenheten i bagaget. Sen ...
Grenarna på träden utanför är täckta med vit lätt snö och hon slås än en gång av hur vackert allt blir när snön faller och hur vackert allt faktiskt alltid är. Livet.
Här & Nu.
