Hur ska hon veta vart hennes gränser går? Hur vet hon när det är nog? Hur vet hon när hon försökt länge nog? När ska hon kapitulera och sluta kämpa för att saker ska bli på ett annat sätt?
Världen runtom kan jag inte förändra men jag kan förändra mig själv. Jag räds ibland det faktum att ta vissa beslut för vissa beslut är helt enkelt för smärtsamma att ta. Jag går framåt men sitter samtidigt fast litegrann. Jag försöker bryta mig loss men fastnar i det som kallas livet. Jag söker efter sinnesro men springer för fort ibland. Det är för smärtsamt att se tillbaka ... En vända till. Jag borde vara färdig med det. Men jag måste gå dit en gång till. En gång till.
Ok, jag går väl tillbaka då, en gång till ... Om det hjälper mig att sen släppa taget ytterligare.
Det är inte helt lätt alltså, att plötsligt börja lyssna inåt och därifrån försöka förändra sig själv. Jag står på helt ny mark och lär känna mig själv på helt andra premisser nu mot förut. Jag varken vill eller kan gå tillbaka till den jag var. Jag måste finna mod att förändra det jag kan och fortsätta framåt och presteraren i mig säger kör! Den osäkra säger nej. Rebellen säger skit samma. Den lösningsfokuserade, målmedvetna och envisa Lisah frågar varför jag är rädd? Och den gamle kompisen Lyckan tävlar tätt intill olyckan eftersom Lyckan inte tror att hon får existera. Lyckan är inte längre van vid att existera. Lyckan är rädd för att lyckas medan olyckan känner sig grundad, trygg och självsäker på sig själv.
Så många sidor inom som krigar om att få ta sin plats. Det blir till en enda stor röra. Och i den här röran finns nu också smärtan, såväl den fysiska som den psykiska.
Men jag känner tillförsikt till framtiden för trots allt så är det mesta i livet ändå lyxproblem när allt kommer omkring. Det tycker jag verkligen .... Med allt som händer i världen så är jag innerligt tacksam för allt jag faktiskt har. Jag är djupt tacksam över det som livet har gett mig och även om vissa saker tar mycket plats i mitt liv just nu så vet jag inom mig att allt kommer att bli bra. Jag tar hand om mitt liv i den takt jag klarar av. Jag lär mig att bli snällare mot mig själv och det känns spännande att reflektera över livet såsom jag gör just nu. En del i mig är otålig över att se vad jag kommer att lära mig av detta. Och blir jag vän med smärtan så kommer jag nog att klara av nästan vad som helst i livet sen.
Lisah & smärtan är liiite bättre vänner nu än för några veckor sedan.
Hon gråter om vartannat på smärtrehab men läker också mer och mer i takt med tiden som går .. Hon tillåter sig att sörja sin kropp från förr, den som gjorde som hon ville. Den som inte drog sig för att "ta i" ... Den kropp som sprang när den ville. Kroppen som mer än gärna dansade till ljudet av djembetrummors dånande, meditativa och underbara polyrytmik.
Kära kropp .. Jag inser verkligen nu hur mycket jag faktiskt älskade dig förut men det var inte förrän du försvann som jag förstod det. Förlåt. Förlåt mig.
