Under hela hösten 2013 kände jag en stress var jag än befann mig. Jag stressade till jobbet, på jobbet, från jobbet. Jag stressade till gymmet, på gymmet, från gymmet. Gymmet som jag kände mig tvungen att gå till åtminstone två gånger per vecka för att försöka träna min kropp fri från smärta. Jag stressade till dagis, från dagis. Jag stressade hem för att laga middag samtidigt som mina små barn var helt slutkörda efter en dag på dagis. Min minsting skulle vara i famnen hela tiden och att lyckas få ihop en middag var näst intill omöjligt vid den tidpunkten. Min sjukgymnast såg vad som höll på att hända med mig. Han såg. Jag lyssnade inte. Han frågade mig rakt ut vad som skulle hända om smärtläkaren där skulle sjukskriva mig på en gång men jag sa iskallt att det gick bra, att det bara var några veckor kvar på terminen, sen skulle jag vila.
Jag minns att jag åkte till kungens kurva för att köpa julklappar dagarna innan jul. Jag kom hem i princip tomhänt. Min kropp rörde sig långsammare och långsammare och jag orkade nästan inte ta mig till bilen för att åka hem igen. Min kropp signalerade STOPP på alla sätt den kunde men jag lyssnade inte. Förstod inte. Eller så förstod jag men ville inte se. Jag vet inte. Det kändes som om jag flög runt långsamt i en liten bubbla och observerade alla andra. Alla andra som sprang så jävla fort medan min kropp rörde sig långsammare och långsammare. Jag blev nästan förlamad av stress. Bokstavligen.
Jag tog mig igenom julen 2013 men låg fortfarande vaken mer än vad jag sov om nätterna. Vi skulle åka till min kära vän Sofia i Göteborg och fira nyår men eftersom kroppen rörde sig så långsamt så det tog allt längre tid för mig att tänka en enkel tanke eller att formulera mina ord. Bara tanken på att sätta mig i bilen med våra småtjejer, då ett och tre år gamla gjorde att jag nästan greps av panik. Jag var så trött. Hade inget tålamod. Kände mig som en usel mamma, kollega, sambo och vän. Jag ville bara sova men vardagen tillät inte det och när jag väl försökte sova så kunde jag inte sova.
Det blev nyår hemma hos oss istället för i Göteborg med två jättetrevliga familjer som jag tycker väldigt mycket om. Vi gjorde det enkelt och männen lagade all mat, jag var inte i skick att göra så mycket för mina krafter var helt slut, jag mådde inte bra. Men nyårsafton blev bra ändå. Lagom. Precis vad jag orkade med. Jag undvek att gå in på facebook för att slippa se alla andra lyckliga människor. Och för att slippa se hur snygga och festglada alla var. Jag orkade inte med att se det för jag kände mig som ett vrak. Ett enda stort misslyckat vrak och jag orkade inte dela andras lycka där och då. Jag orkade inte ens se mig själv i spegeln för jag kände inte längre igen mig själv. Jag kände mig så jävla värdelös. Jag kände mig sjuk. Sjuk i hela själen. Sjuk i hela kroppen. Sjuk av hela livet.
På nyårsdagen brast det för mig, jag vet inte riktigt vad det var som hände men helt plötsligt när jag stod i köket för att göra iordning frukost så tog det stopp. Stopp på riktigt. Jag lutade mig över diskbänken och tårarna rann med sån kraft att jag fick svårt att andas och jag kunde inte sluta gråta. Min kropp var så slutkörd att den inte tillät mig att bestämma längre nu. Den tvingade mig att stanna upp och det var som om kroppen inte tolererade något annat än stopp. Nu. Nu. Nu. Inte sen. Nu.
Jag sov hemma hos min mamma den dagen, jag kunde inte själv avgöra vad som var bäst för mig. Jag hade sån fruktansvärd ångest för precis allting. Dagen efter sökte jag akut på vuxenpsykiatrin, jag tog med mig mamma för jag var livrädd att få träffa en läkare som skulle bemöta mig helt utan empati och bara skriva ut en massa tabletter. Jag var livrädd att få träffa en läkare som inte skulle se på mig som en människa utan jag skulle bara vara någon att få "ordning på", ännu ett ras på vuxenpsyk som inte tagit hand om sig själv .... Ännu en sån där människa som tror sig vara oumbärlig andra.
Väl där träffade jag en jättebra läkare som mer eller mindre läste mina tankar. Jag berättade lite kort hur det senaste året i mitt liv sett ut med småbarn, smärta, ett lärarjobb med en näst intill omöjlig arbetssituation och sen sa jag lite försiktigt att jag kände mig så trött nu, jag kanske behöver vara sjukskriven 50 % en månad eller två så att jag kan ha mina nior terminen ut. Läkaren tittade mig då bestämt i ögonen och sa "- Lisah, du måste vara sjukskriven heltid i minst två månader" såsom du mår nu .... Du kommer inte klara av att jobba på ett tag. Du mår för dåligt.
Jag mår för dåligt? Inte ens då förstod jag vad läkaren menade. Nog skulle väl jag kunna. Jo. Eller nej. Eller jag vet inte. Faan .... Mina nior. Också började tårarna rinna igen. Jag kunde inte se saker ur sitt rätta perspektiv. Jag reagerade oproportionerligt på allt möjligt. Det var som om världen rusade och jag sprang det fortaste jag kunde men hann ändå inte med.
Jag plågades av ett enormt dåligt samvete och jag hade dåligt samvete för precis allting. Jag hade ju övergett mina stackars nior på vårterminen när det var dags för deras slutbetyg. Jag hade hatat mig om jag var dom. Jag kände inte längre att jag var bra på mitt jobb, jag tvivlade på min kompetens som lärare trots att jag i mitt huvud visste att jag var en bra lärare. Jag orkade inte med mina barn. Jag orkade inte göra någonting i över huvud taget, det var som om min kropp på sin höjd orkade gå från sängen nerför trapporna och direkt till soffan. Och där låg jag. Dag efter dag efter dag efter dag i säkert fyra månader. Barnen fick börja vara på dagis till kl 16 istället för kl 15 för jag orkade inte ta hand om dom i tre timmar själv innan min sambo kom hem från jobbet. Jag hade börjat äta en massa mediciner och hade ångest för det. Mediciner för att kunna sova, för att behandla ångesten och utmattningen. Min kropp jobbade jättehårt för att inte bli ännu sjukare än vad den redan var. Det var inte längre jag som bestämde över min kropp, det var min kropp som bestämde över mig och där låg jag, dag efter dag och sov. Jag trodde inte det var möjligt att kunna sova så mycket som jag gjorde då, våren 2014.
Att repa sig ifrån utbrändhet tar betydligt längre tid än vad jag någonsin kunnat ana. Första halvåret påminde läkaren mig om att jag fortfarande ansågs som akut sjuk och sen när mitt mentala jag började få huvudet över vattenytan så blev jag jättesjuk i någon mystisk hosta som plötsligt flyttade in i min kropp. Såhär i efterhand tror jag att det var min kropp som typ "såg till" att jag skulle ta det lugnt ett tag till ... Jag åkte mer eller mindre in och ut på akuten under sommaren 2014 för jag hostade så fruktansvärt mycket slem och fick andnöd titt som tätt. Läkarna tryckte i mig kortisontabletter, bredspektra penicillin, astmamediciner etc. Jag hostade sönder mina revben, fick svamp på hela tungan av allt kortison och jag hade vidriga blåsor i munnen som var bland det smärtsammaste jag någonsin varit med om rent fysiskt, förutom mina sönderrostade revben vill säga, för det var en överjävlig smärta som inte liknade något annat jag upplevt innan. Förutom att föda barn möjligtvis.
Tillslut hamnade jag hos min röstläkare eftersom jag i princip hade varit utan röst i ungefär sex veckor på grund av hostan och han ordinerade mig röstvila och skickade mig vidare till en magspecialist. Hos magspecialisten konstaterades det att jag hade ett bråck i övre magmunnen och magkatarr och att bråcket gjorde så att min magsyra åkte upp och sen ner i lungorna, via mina stämband. Det var orsaken till den fruktansvärda hostan. Det var anledningen till att jag så ofta haft andnöd. Det var anledningen till att jag varit nästan utan röst i nästan två månader.
I oktober 2014 hade jag äntligen slutat hosta och rösten var tillbaka fast i dåligt skick men jag mådde äntligen lite bättre. Där nånstans började jag på riktigt känna att jag måste hjälpa kroppen inifrån och ut ... Min kropp mådde inte bra, den var helt dränerad på energi och orkade inte göra någonting. Den var under en period ständigt sugen på torsk och blåbär. Jag hade varit sjukskriven i 10 månader då. Min kropp hade talat. Jag skulle minsann inte tro att jag skulle få bli frisk än .... Den kommunicerade klart och tydligt vad som gällde, jag skulle fortsätta ta det lugnt. Det var då jag började träna bikramyoga.
Yogan blev min fristad lite grann. Det var höst och utomhus blev dagarna gråare, fuktigare och mörkare. Jag hade absolut ingen ork att gå till gymmet, det var min kropp alldeles för svag för fortfarande efter all hosta dom senaste tre månaderna och mina revben värkte dessutom fortfarande svinmycket. Jag orkade långt ifrån hela passet på yogan i början men när jag inte orkade så la jag mig bara ner på min yogamatta och njöt av värmen (Bikramyoga utövar man i en 40 grader varmt sal, så oerhört skönt). Jag låtsades att jag var utomlands eftersom jag älskar värme och min kropp älskar värme för då mår mina muskler och leder så mycket bättre.
I januari 2015 blev jag inlagd i tre veckor på Vidarkliniken i Järna för min utmattning. Jag åkte dit utan att tveka för jag insåg att jag behövde få den möjligheten till totala vilan som råder där. Jag trodde att det skulle vara jobbigt för mig att vara utan tv, mobiltelefon, radio och all annan teknik som man idag omger sig med men det var inga som helst problem för mig. Det var verkligen ett skönt avbrott från verkligheten att bara få vara. På Vidarkliniken är vilan schemalagd och efter varje måltid, behandling och terapi ska man vila minst 20 minuter. Jag somnade alltid då och sov flera timmar om dagen. I början var jag lite avundsjuk på min rumskompis som jag upplevde hade terapier oftare än mig men jag förstod snart att det berodde på att jag .... just det, skulle ta det lugnt. Helt lugnt.
Jag tror det vände lite där på Vidarkliniken. Min utmattning fick en 100% paus från livet och även om jag kom hem till "Vabruari" med magsjuka barn och sjukor som sedan avlöste varandra dom närmsta fem veckorna så kände jag ändå efter ett par månader att jag började återfå lite energi. Jag orkade ibland vara vaken hela dagar utan att vila två timmar innan jag skulle hämta barnen på dagis. Jag orkade ibland gör fler en en sak per dag utan att den där förlamande tröttheten grep tag i mig. Jag började känna mig lite gladare.
Det är juni 2015 och min kropp börjar äntligen återhämta sig nu. Åtminstone psykiskt. Men värken som har bosatt sig i kroppen på grund av foglossning under mina två sista graviditeter samarbetar inte alls och jag måste fortsätta jobba med mig själv för att komma vidare. Kroppen ser till att jag tar det lugnt. Den låter mig knappt vara fysiskt aktiv. Kanske är det mitt egna straff för att jag varit så dålig på att lyssna inåt i mitt liv. Lite konstigt tycker jag ändå att det är ... Jag som har jobbat med mig själv i princip hela livet eftersom mitt liv kantats av flera depressioner sedan tonåren. Men kanske är det så att när man tar sig igenom svårigheter av olika slag, då är man så tacksam över livet när man mår bra att det är lätt hänt att man blundar för olika signaler som kroppen ger?
Jag är en sån där person som vill så mycket med mitt liv och när jag brinner för något så ger jag allt. Det känns bra och meningsfullt att engagera mig i frågor som ligger mig varmt om hjärtat. Men det blir lätt allt eller inget på något vis. Eftersom jag vet att energin lätt försvinner för mig så gör jag för mycket när orken finns. Jag vet i mitt huvud att det inte är det sundaste sättet att leva livet på men jag känner det lite som att jag måste passa på när orken finns typ ...
Jag tycker att livet är fascinerande och jag känner mig ofta tacksam över mycket. Visst har vi alla saker vi kämpar med, mer eller mindre, men det mesta i livet är faktiskt "lyxproblem" när allt kommer omkring tycker jag, det blev jag smärtsamt medveten om för längesen. Därmed inte sagt att man ska förminska sina egna problem men det mesta i livet går att lösa. Fast inte allt. Jag vet det. 🙏
Jag föll ihop i en liten hög av utmattning på nyårsdagen 2014, helt uttömd. Jag blev akut sjuk, nästan förlamad av stress och detta har blivit lite av en ny hjärtefråga för mig. Varför springer så många av oss in så jävla hårt i den där ökända väggen innan vi fattar vårt eget bästa? Varför är det så svårt att lyssna till sig själv och till kroppens signaler? Till er som läser detta vill jag säga följande .....
DET ÄR INTE VÄRT DET .... DET ÄR INTE VERKKIGEN INTE VÄRT DET.
Lyssna till dig själv och din kropp INNAN du blir utbränd. För sen blir du fullständigt uttömd.
Och vem vet, kanske blir du även utdömd?
En vacker dag ska jag skriva en ny föreställning om min utbrändhet för jag anser att detta är ett lika stort samhällsproblem idag som min föreställning om barn till missbrukare, "Men barnen då?". Utbrändhet och ångest känns som ett problem som är lite tabu, som det pratas för lite om. Ett problem som drabbar ens anhöriga i väldigt stor utsträckning, precis som i en missbrukarfamilj.
När energin tar slut så tar den slut. Helt och hållet. Så var det i alla fall för mig. Detta utbredda samhällsproblem behöver lyftas och belysas på alla sätt det går för jag tror att många människor tenderar att döma ut den som är utbränd för det är väl ingen riktig sjukdom? Är det inte en inbillad diagnos? Det är väl bara att rycka upp sig? Sova lite mer? Börja träna så att man blir piggare?
Nej, jag tror snarare att utbrändhet precis som kemiskt beroende kan bli till en dödlig sjukdom om man inte ändrar sin livsstil. Men att det är en dödlig sjukdom som man kan välja att bli frisk ifrån ifall man får rätt hjälp tills man återfår livsgnistan och energin igen så att man sen kan lära sig hur det kom sig att man insjuknade och då skaffa sig verktyg för att inte hamna där igen.
Utbränd. Uttömd. Utdömd? .... ska min nästa föreställning heta. Ja så får det bli.
Ta hand om dig och lyssna på din kropp 🙏
