levita.blogg.se

Men oavsett vad folk tycker och tror så har inte jag valt att leva med den här jävla smärtan. Nej den kanske inte syns utanpå men jag lovar, den känns. Den känns. Den bränner. Den hugger. Den sticker som knivar. Den känns.

Jag tror att mina närmast anhöriga har lärt sig se när jag har så där ont så att jag inte orkar dölja det. Det syns nog fortfarande inte så mycket då, kanske haltar jag lite. Kanske rör jag mig lite stelt. Förmodligen skriker jag inombords av smärta då för varje steg jag tar ... Och ja, det märks nog på mitt humör också. Det är något som jag också skäms över.

Det har varit några tunga veckor med mycket värk i både muskler och leder och jag har svårt att hålla skenet uppe för det tar på krafterna. Det känns som om något är sönder inom mig. Först trodde jag att jag var på väg att bli sjuk men sen när smärtan satte sig i benet, ischias, så visste jag. Undrar hur lång tid det ska ta innan jag mår ok den här gången ... Förra veckan klarade jag knappt av att göra någonting, det gjorde helt enkelt för ont i ryggen, benet, lederna ... Jag typ hela kroppen. Jag sov mycket förra veckan, flera timmar per dag, värken gör mig väldigt trött. Vid två tillfällen i helgen som var fick jag en "smärtpaus" och det var när vi hade vårkonserter med gospelkören som jag sjunger i, underbart kul, underbart skönt. Men "pausen" följs åt av baksmälla senare när jag är hemma igen och sätter mig ner för att varva ner. Så är det hela tiden när jag har värk. Jag gör något, med eller utan värk och sen när jag "vilar" kroppen så är det som om den krampar i någon slags baksmälla och jag får ont, blir stel och får svårt att röra mig på grund av smärtan. 

Det är svårt ibland att inte rasa ihop av sorg. För det är en sorg för mig det här och även om jag idag medvetet väljer att inte ge värken det utrymme som den försöker ta så är det svårt ibland men jag gör mitt bästa.

Undrar hur många det finns som känner som jag? Som lever med liknande kroppar? Med liknande smärtor? Med liknande erfarenheter? Hur många känner skam över sin smärta? Hur många människor har ont utan att det syns utanpå? Hur gör dom för att orka med sitt liv? Visst vänjer man sig, det har i alla fall jag gjort men går det verkligen att acceptera det faktum att ens kropp lever sitt egna liv. En diagnos skulle underlätta för mig för ibland kan jag känna att fan vad lätt det vore om jag bara kunde säga att jag har det ena eller andra. Men när man lever med smärta som känns inuti men inte syns utanpå, då är det inte helt lätt att hitta någon läkare som tar sig tid att på riktigt ta reda på vad som är fel. Det är som om man vore hypokondriker, läkarna viftar bort smärtan med att det skulle vara psykiskt. Ok, om det nu stämmer så undrar jag varför man inte behandlar det psykiska mer än med bara tabletter?! Jag är färdig med tabletter nu. Det blir inga fler tabletter för min del nu. Jag vet inte men jag tycker att jag är en hyfsat bearbetad person, med hyfsad självinsikt och visst, min värk är kanske mitt ansvar men i den bästa av världar så fanns det en medmänniska som tog sig tid att på riktigt utreda orsaken till min smärta.

När jag fick i uppgift att börja skriva den här bloggen så var jag supertaggad men av någon anledning så känner jag sån skam. Skam över att prata om detta. Det känns lite jobbigt att publicera inlägg som på ett sätt är så privata men kanske är det läkande på sikt och kanske är det bra att dela med sig och "lämna över" sina tankar till cyber. Det blir ju lite som att lämna över sitt innersta till en högre makt större än sig själv. Det blir som ett verktyg att släppa taget om ens egna tankar när man sätter ord på livet man lever.

Min smärta syns inte utanpå men jag lovar, den känns. Den känns. Den bränner. Den hugger. Den sticker som knivar. Smärtan påminner mig alltför ofta om sin närvaro men jag tar nya tag nu, ber om hjälp och hoppas på det bästa. Jag ger inte upp 👊

 Jag önskar er alla en underbar dag I vårsolen!