I en dryg månad nu har jag dygnet runt levt med så svåra nacksmärtor att jag gång efter annan kände att .... jag klarar inte av det här, varför jag? Varför nu? Vad fan är det som händer????
Och efter fem besök till akuten pga för dålig smärtlindring och efter ett besök till husläkaren för röntgensvar och remiss till ryggkirurgin så fick jag tilsluut, efter tuusen resors strul och ungefär ett ton miljoners tårar äntligen få komma till ryggkirurgiskt centrum på Sofiahemmet.
Jag har under den här perioden bokstavligen räknat minuterna tills jag skulle få ta nästa coctail med medicin för att lindra de tortyrliknande nervsmärtorna som drabbade mig pga diskbråcken som bestämde sig för att göra mitt liv till ett helvete onsdagen den 7 augusti. Men så idag, fick jag istället vakna tidigt imorse för att räkna minuterna till min kommande steloperation.
Många har de gånger varit då jag har smsat antalet minutrar som det var kvar tills nästa coctail till min vän Agneta, som ett klent försök att skämta lite om misären och ångesten jag kände - Fifan, hur mycket tårar och hur mycket snor finns det inuti en människa egentligen?? Agneta fick också ta rollen av att vara mitt gråt och klagoplank under den här tiden, typ vaaaarje dag, Agneta och även min grymma sjukgymnast Fredrik
... TAACK för det.
Den här så vidrigt oönskade och HÖGST ofrivilliga och mardrömsliknande resan drabbade inte bara mig. Den 12 augusti började jag ju äääntligen att jobba efter sju månaders sjukskrivning pga ryggoperationen. Taggad gick jag till jobbet, så glad jag orkade med min, vad jag då trodde var nackspärr som väl snart går över ...
jag har ju haft den flera dagar nu.
Men dagen innan jag började jobba märkte jag plötligt när jag skulle fixa till barnens täcke att jag inte kunde lyfta vänsterarmen, den kom liksom inte högre än till strax under brösthöjd och jag tänkte lite snabbt att hmm, det kanske ligger nerv i kläm någonstans .. sen släppte jag det och återgick jag till barnen.
I bilen på väg till jobbet dagen efter löste jag bilkörningen helt enkelt med att blinka med höger hand eftersom jag fortfarande inte kunde lyfta vänster arm också höll jag i längst ner på ratten med vänsterarmen (jag kan alltså använda armen från armbågen och ner till handen), det går väl över snart tänkte jag och sen var det inget mer med det. Under de första timmarna på jobbet så höll jag som sagt god min för jag är ju efter nio år med svår ryggsmärta världsbäst på att inte visa hur ont jag EGENTLIGEN har. Jag bestämde mig tidigt för att inte blir ett offer för smärtan, vad skulle det tjäna till liksom men kanske ligger det i ens personlighet också hur man anpassar sig till saker som drabbar en i livet? Självklart fanns det stunder och perioder när jag var mer eller minde knäckt pga smärtan men ju längre tiden gick, ju fler år som gick så gav jag smärtan mindre och mindre utrymme för jag ville hellre leva så gott jag kunde än att ge efter för smärtan. Jag lärde mig såklart längs vägen en hel del smarta knep för att leva ett så bra liv som möjligt TROTS smärta och de knepen tog jag väl fasta på.
Så sex timmar på jobbet med vad jag då inte visste var nervsmärtor som intog min kropp så kraftigt så att svetten bokstavligen rann nerför min panna och jag kände mig allt sämre under dagen och tillslut stod jag inte längre ut .. jag knackade på hos mina chefer, drog en vit lögn och sa att yngsta dotter blivit sjuk och att jag måste gå lite tidigare. Jag åkte inte hem - jag åkte raka vägen till Huddingeakuten, jag kunde inte förmå mig att säga som det var ... jag skämdes helt enkelt över att jag kände mig så dålig och jag skämdes över min kropp som gjorde såhär mot mig. Inte nu. Inte NUU för i helvete.
SEN .... under de följande 23 dagarna, efter den 12 augusti så följde nog dom ABSOLUT värsta dagarna i hela mitt liv. Jag orkar inte ens skriva här om hur struligt allt var med pappskallar till husläkare och röntgenfolket som ojsan hoppsan råkade röntga ryggen istället för nacken .. och med mediciner som knappt hjälpte alls. Och med andra husläkare som skickade remisser till något heelt annat ställe än vad jag bett om .... vad är grejen med husläkare undrar jag efter detta men det får bli ett helt annat blogginlägg.
Mina älskade barn har på ett sätt också drabbats hårt av att ha en mamma som lever med kronisk smärta. Även om jag i alla år har gjort mitt yttersta för att vara så aktiv jag kan med barnen så har de tvingats acceptera att mamma behövde vila ryggen ganska ofta. De har heller aldrig haft en mamma som kunnat sitta på golvet och leka eller en mamma som kunnat bära dom ... Det har varit som det har varit med det och jag tror inte att de har lidit speciellt mycket av att ha haft en mamma har haft en trasig rygg, de visste ju inget annat. Sen att JAG i perioder har tampats med jättemycket ångest över detta, det vet ju inte de om.
Mina älskade barn ja .... de ser mig inte gråta så ofta och de har sällan sett mina egentliga och faktiska smärtor i kroppen under dessa nio år och nu efter ryggoperationen, efter en i deras värld, en eeevighet av tid kunde ju mamma på riktigt ääääntligen börja göra lite mer aktiva saker med oss barn igen .... badhus, bowla, tom tits med mera .... med mera.
ÅHSÅBA’ BAAAAAM NACKSPÄRR. BAAAAAM SKIIIIIITONT. BAAAAAM NERVSMÄRTA. BAAAAAM ÄNNU MER ONT. BAAAAAM DISKBRÅCK. BAAAAAAAAAAAAM.
"Mamma, varför gråter du, varför är du så ledsen?"
Den här gången GICK det inte för mig att mörka smärtan. Den HÄR gången har mina barn sett mig gråta i princip varje gång vi setts för smärtorna har varit så ihållande och starka att jag nästan fick ren och skär dödsångest. Jag struntade i vart jag befann mig, om jag var med mina barn, på mataffären
eller i ett väntrum på akuten ... jag grät helt ohämmat, jag struntade fullkomligt i vem eller hur många som såg mig för NERVSMÄRTAN - det var fan i mej (ursäkta språket) mer än vad till och med JAG kunde hantera! Jag insåg att det faktiskt fanns gränser för vad även jag kunde hantera rent smärtmässigt.
Nu ligger jag alltså nyopererad på ryggkirurgiskt centrum på Sofiahemmet och jag tackar precis alla gudar som finns för att nervsmärtan i vänster arm har avtagit. Jag kan andas igen. Jag mår redan såå mycket bättre. Helt otroligt, jag saknar ord och slutligen vill jag bara efter MIN erfarenhet från svensk sjukvård den här perioden säga, att behöver du åka in akut, välj St:Görans sjukhus för guuuud vilken skillnad det är på bemötandet kontra akuten på Huddinge och SÖS, tror faktiskt aldrig att jag åker dit frivilligt någonsin igen om jag behöver akut vård. Och behöver du någonsin specialilistvård så kan jag tala om för er att på labb för provtagning på Sofiahemmet .... DÄR får man efter provtagning saft OCH kakor!! Visserligen var jag heeeeelt söndergråten, hade inte sovit på 32 dagar med en smärta värre än allt du kan föreställa dig och lite till. Jo, jag kan förstå om hon tyckte jag såg lite schleeeeten ut sjuksköterskan och att hon därför var rädd för att jag skulle svimma på väg ut. "Du Lisah, ät en kaka och drick upp saften här inne hos mig är du snäll"
😬
TACK FÖR ERT STÖD här i låtsasvärlden som vi kallar för sociala medier 🤪
och ett ännu större TAACK till er som också ringde för en stunds prat. Det hjälper att få dela med sig om hur man har det när livet smärtar - det ska ni veta
❤️
Hon ser sig runt i rummet och till sin stora glädje ser hon att man kan ladda mobilen DIREKT in i sängbordet vid hennes sjuksäng, nämeeeen 🤪 tänkte hon drogad och härlig. Halsen gör trots duktigt med morfin i kroppen väldigt väldigt ont vid operationssnittet men hon har just överlevt 23 dagars konstant nervsmärta som tog smärtupplevelsen till heeelt nya höjder. Så lite halsont ska nog gå an.
Hon har redan skrattat också flera gånger under samtalet med sin kära svägerska Anneli så trots den duktiga smärtan i halsen är det alltså inget problem ... för hon kan andas igen, ångesten har minskat från 1000% till typ 10% ...
Och just det, medan hon pratade med svägerskan kom sjuksköterskan in med en kopp te med mjölk i och hon tänkte medan hon drack det att "hmmm, vilket blaskigt te men jaja..." också fortsatte hon att prata med svägerskan sin, temat för samtalet var bemööööötande och sen plötsligt skrattar Lisah till, hon får nämligen syn på en tepåse bredvid sin kopp och hon inser att hon glömt att lägga i tepåsen inuti koppen 😂😂😂
HEPP .... livet på en pinne!
Jag har sagt det förr och jag säger det igen om nu någon som läser detta fortfarande inte har förstått nedanstående ord men ...
Det finns inget igår. Det finns inget imorgon .... Det finns bara Här & Nu.
En onsdagsmorgon i augusti vaknade jag med diskbråck och så var det med det.
End of story.
❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️
