Kanske är jag också lite rädd? Det är jobbigt att varje dag koppla på robotmode och släpa sig till sjukgymnasten på gymmet och trotsa rörelserädsla, smärttrötthet och frustration. Att hela tiden försöka tolka kroppens signaler … beror smärtan jag ibland känner på träningen eller är det något som inte är som det ska? Så mycket jag vill göra men så mycket jag inte orkar göra ännu. Det är svårt ibland att veta vad jag klarar av och orkar utan att jag kör slut på mig själv helt. Jag önskar att det ingick en daglig coach vars uppgift var att peppa ihjäl en efter en sån här operation för det behöver man hahaha … men det hjälper att få gå ofta till sjukgymnasten, väl där jobbar jag rätt mycket själv men det är ändå skönt att få komma dit.
Det här är utan tvekan en av mina största utmaningar ett tag framöver. Att balansera träning, vila, barnen och vardagsbestyr och att göra saker lagom mycket - för jag vill undvika att bli så smärttrött att jag knappt orkar stå upp - då kommer ångesten som ett brev på posten. Men det är såå svårt att veta ibland hur mycket jag orkar för dagen. Jättesvårt.
För några år sedan gick jag en 7- veckors smärtrehab och där pratade vi mycket om att försöka leva livet i en värderad riktning, det handlade om att försöka leva i den riktning man önskade att livet skulle ha. I och med min ryggoperation så har min värderade riktning ändrats radikalt. Om det förut handlade om att försöka lära sig leva och acceptera en kropp i konstant smärta så är målet idag att en dag återfå den kropp jag hade för tio år sedan - kroppen som gjorde det den kände för utan några direkta bakslag. Kroppen som kunde göra det mesta som andra kroppar kan. Kroppen som inte skrek av smärta efter att ha dammsugit sitt eget hem. Kroppen som gick lååånga raska promenader utan att efteråt behöva känna det som att knivar skar innuti.
Kanske är det detta som gör mig rädd? Drömmen om det som en gång var? Drömmen om framtiden? Drömmen om en starkare kropp - den som jag förr tog så för given. Den kropp som jag så innerligt hoppas få möta en dag igen. Ensamhet. Det är inte så lätt att förklara men även om jag å ena sidan känner att jag de senaste tio åren har fört mitt livs största kamp så sköljer osäkerheten över mig och längs vägen har jag tappat lite tron på mig själv, eller det känns så just nu i alla fall. Har inte tid med det här nu. Just nu ska mitt fokus vara framåt och ingen annanstans.
Nu har jag cyklat mina 10 minuter och styrketränat färdigt för idag. Vi fick plocka bort två av övningarna och ersätta med två nya. Muskelknutorna vid de två operationsärren på ländryggen är många och vänster sida är så instabil att den typ hoppar ur led och sen tillbaka dagligen just nu. Det gör ont - jävligt ont men jag fortsätter gå … för framåt - dit ska jag.
Det är som om hon går i för små skor, ett steg i taget, en dag i taget. Långsamheten är hennes bästa vän just nu. Inte göra för lite. Inte göra för mycket. Men trots en tung snara av rädslor runt halsen fortsätter hon gå, hon går mot det liv hon så plötsligt förlorade men hoppet hjälper henne att gå framåt. Bara gå nu. Gå. Gå framåt. Sluta inte gå. Gå. Nu går vi ….
