Gospel. Kärlek. Påfylldhet & lite jävlar anamma ...

Har haft några underbara dagar omgiven av fina vänners kärlek, galenskap och med känslor av alla möjliga och omöjliga slag. Jag har fått vistas i naturen och min kära vän Sofia rullade runt mig så att svetten fullkomligt rann .. Vi åkte till Järna och besökte Vidarkliniken där vi båda var inlagda för fem år sedan, båda två då svårt utmattade. Det är så otroligt fridfullt och vackert där .. jag måste verkligen ta mig dit snart igen.


35 dagar post operation och jag kämpar på med att hantera tristessen i att vara så inlåst och orörlig. Besattheten att komma ut ibland är stundtals olidlig, speciellt de dagar solen skiner … snacka om att detta är bra tålamodsträning alltså, på så många olika sätt.


Smärtan är fortfarande intensiv på höger sida i både säte och ben och jag antar att det är muskler och nervtrådar som ska hitta nya vägar att mötas och att kroppen kommunicerar med skruvarna som jag numer har inopererade i min rygg. Nedan ser du en bild på hur skruvarna sitter i mig efter operationen.


Det finns lika många sätt att hantera livet på som det finns människor och för mig handlar allt om vilken inställning man har till saker och ting. Vi väljer själva hur vi ska förhålla oss till de svårigheter vi möter och det är inte bara en kliché att säga saker som att vi blir vad vi äter eller vi blir vad vi tänker … vartenda ord är sant. Åtminstone för mig. Går man ständigt runt och säger (eller tänker) att livet är skit och tycker att det är fel på allt och alla? Eller försöker man hela tiden se det positiva i allt som sker?


Det fanns en tid i mitt liv, när jag var i 25-års åldern, som jag höll på att förgöra mig själv av självömkan och bitterhet. Livet hade drabbat mig hårt och jag var oerhört sorgsen, sviken och arg på allt och alla. Livet.


Jag levde inte då. Jag överlevde.


Jag höll mig knappt ovanför vattenytan och det var nog hemskt att umgås med mig då men tillslut nådde jag min botten, jag stod inte ut. Jag hatade människor som kände tacksamhet och jag avundades alla som var förmögna att känna lycka. Äkta lycka. Jag ville inte längre vara den jag blivit. Jag ville börja leva istället för att överleva så jag började i terapi och efter flera års hårt arbete reste jag mig tillslut. Jag hade äntligen hittat en stabil plattform att stå på och jag hade börjat hitta mig själv. Jag började steg för steg få kvitton på att jag lyckats ändra mina destruktiva beteenden till något sundare. Och jag, som så länge hatat folk som känt tacksamhet började själv känna tacksamhet. Jag var tacksam för det lilla. Tacksam för solen som sken. Tacksam för att jag gett liv till en sån vacker dotter. Tacksam för att fortfarande vara vid liv. Tacksam för att jag aldrig vågade avsluta det liv som en gång gjorde så ont att leva.


Jag har aldrig slutat känna tacksamhet.


När man tar sig igenom svårigheter i livet så blir man stark och för mig idag är det mesta i livet lyxproblem. Jag lyckas nästan alltid vända negativa tankar till mer positivare tankar. Jag har blivit väldigt bra på att se acceptera livet. Och efter nio år med svår kronisk smärta så tror jag knappt att nåt skulle kunna knäcka mig. Faktiskt. Jag märker att många tycker synd om mig just nu men nej. Jag tycker inte ett dugg synd om mig själv (eller jo, kanske lite i frågan om tristess) ...jag är inget annat än tacksam och det som är nu varar inte för evigt.


Ikväll lyckades jag ta mig till gospelkören som jag sjunger i tack vare att en tjej i kören erbjöd sig att både hämta mig och köra hem mig efter repetitionen. Vilken lycka. Jag hade filmat ett fint klipp från gårdagens rep men det gick inte att lägga upp här så jag delar ett klipp från youtube istället 😊 ... att sjunga gospel är såå fantastiskt roligt och man blir så mentalt påfylld av glädjen som väcks av att sjunga.


Även om livet på många sätt känns rätt ensamt just nu njuter hon av solen som skiner och musiken som fyller hela hennes väsen med lust och kraft. Det finns inget att klaga på. Livet är bra och hon vet att hon alltid har mycket att vara tacksam för, hon såg det bara inte förr.


Lyft blicken, se dig om och försök att alltid leva här och nu för det finns inget igår. Det finns inget imorgon.


Det finns bara här .. och nu.


Vidarkliniken

(null)

I-Fuse
(null)

Tacksamhet
(null)







Smärta. Rädsla. Gråt & queen of tristess

Tristessen har knockat mig den senaste veckan och jag förvånas över hur jobbigt det är att vara inne hela tiden. Hjärnan får liksom inget syre och man tappar alla rutiner för dagen liksom bara flyter på. Tv’n går varm dagarna i ändå och jag fascineras av antalet avsnitt man kan hinna se på en serie på bara en dag.


Men så plötsligt byts tristessen ut mot smärta, rädsla och gråt och allt man önskar är att det som känns ska försvinna. Nu.


Igår vaknade jag med en fruktansvärd smärta i höger ben. Benet brände kraftigt molande och kändes tungt … den här morgonen kändes inte som alla andra morgnar efter operationen, jag mådde inte bra .. jag kände mig illamående och hade  ingen aptit och med en smärta som jag utan tvekan skulle angivit som grad 10 på VAS smärtskala. 


20 dagar post operation och smärtan kändes värre än någonsin.


Jag ringde akutnumret som jag fick med mig hem från sjukhuset och de sa till mig att åka in .. jag kanske hade fått en propp i benet. Problemet var bara att gårdagen (som ni vet) var en sån där vinterdag när plogbilarna inte hann med, när ens vänners bilar var inskottade i snö och när snön låg så tjock att inte ens taxibilarna ville köra … än mindre kunde de köra fram till min port. Och hemma satt jag … i rullstol, i behov av sjukvård.


Efter nästan 20 minuter i telefonkö till Taxi Stockholm så låter de mig förstå att det kommer en bil men de kan inte riktigt säga när. De kör endast prioriterade körningar idag pga vädret - jag hade tur, min körning hamnade under prioriterat och efter mycket om och men blev jag avsläppt utanför entrén till St:Görans sjukhus.


Det var då som jag på riktigt fick pröva på livet i rullstol … taxichauffören dumpade mig vid entrén och jag fick trött, medtagen och ganska nedslagen av smärta rulla mig själv in till akuten, sträckan kändes låång och jag kände mig ledsen och ganska uppgiven …


Alltså, jag är ju mästarens mästare på att ignorera smärta nu för tiden men när jag låg där på min brits med en smärta som gjorde mig illamående så brast det för mig. Jag fick lägga all min kraft på att andas medans tårarna rann nerför mina kinder, liggandes på en brits i en korridor inne på akuten. Maktlösheten man känner då gör verkligen att man känner sig liten.


Blodprover togs och sen mer prover men det var ingen propp utan förmodligen muskulärt vad det nu betyder? … men bra att det inte var någon propp. 

Som vi alla vet kan livet ändras på en sekund och jag blev påmind om det igår och jag är tacksam över att mitt liv just nu bara är provisoriskt … Tre veckor av rullstolsperioden avklarade - five more to go! 👊🏻


Efter att ha trappat ner på mediciner begav hon sig återigen till morfinland. Fortsätt lite till sa doktorn. Smärtan, rädslan, gråten och tristessen får ta det utrymme det behöver för hon vet att hon kommer bli ännu lite starkare som person med den här erfarenheten i bagaget. Sen ...


Grenarna på träden utanför är täckta med vit lätt snö och hon slås än en gång av hur vackert allt blir när snön faller och hur vackert allt faktiskt alltid är. Livet.


Här & Nu.


(null)



(null)


(null)