Klockan är 01.41 onsdagen den 14 augusti. Jag kom hit vid 13-tiden igår tisdag, det är nu snart 13 timmar sedan. Jag befinner mig på akuten i Huddinge, för andra dagen i rad. I 13 timmar har jag varit här och i rummet bredvid mig ligger en gammal dam och skriker med jämna mellanrum "hallåååå, är det någon här? Hur länge ska jag ligga här? Hallååååå?" Hon har hållit på så de fem timmarna som jag nu har legat i rummet bredvid. Ingen kommer och hon fortsätter ropa.
Jag ville också skrika att hjääälp, jag dör smärtdöden. Jag mår inte bra och snart blir jag psykiskt sjuk också om jag inte får sova. Jag har ångest och jag är rädd, för smärtan liknar inget jag upplevt förut. Varför hjälper inga mediciner?? Och varför kommer ingen till mig heller? Tårarna strömmar tyst ner för mina kinder, för vilken gång i ordningen idag vet jag inte. J ag orkar inte mer. Jag har ont. Jag har såå ont och det känns som ett slag rakt i magen att sitta med sådan smärta, ännu en gång, i en annan del av kroppen. Jag är trött, både fysiskt och psykiskt. Jag skäms över min trasiga kropp och jag skäms över att vara här, känner mig larvig som upptar en plats på akuten FAST smärtan är så stark att jag som vuxen kvinna skiter i allt och gråter i timmar, helt oberört i ett väntrum fullt av folk.
Borde jag åka hem? De skulle inte ens märka om jag gick. Tankarna snurrar.
Vart är sköterskorna och VART är läkaren? Varför kommer ingen ens och frågar hur jag mår? Varför sitter så många sköterskor och pratar med varandra istället för att gå runt
bland alla oss som just nu lider? Är det så här det ser ut på akuten idag? Skrikande patienter och personal som är så överbelastade att de tvingas ignorera det? Jag vill aldrig mer tillbaka hit. Shit vad underbemannat det måste vara när man ligger i ett rum i timmar och känner sig heelt bortglömd. Damen bredvid fick tillsluut hjälp när hon började skrika att hon behövde gå på toa. Men inte förrän då kom det någon till henne.
Det skulle ta 6 timmar till innan jag skulle få åka hem.
De första åtta timmarna på akuten satt jag på en stol i väntrummet och jag grät i princiip hela tiden. Nackspärren som angrep mig för en vecka sen är mest troligt ett diskbråck sa läkaren som jag träffade igår. Smärtan är överjävlig och jag står nästan inte ut. Det strålar ut i vänster arm och muskelkramperna avlöser varandra med knivhuggssmärtor och brännande smärtor. För två dagar sedan förlorade jag även styrkan i vänster arm. Ingen smärtlindring verkar hjälpa. Ännu en gång står jag ensam i detta helvete med en känsla av att svensk sjukvård inte bryr sig ett skit om vad som händer med mig. Det stämmer såklart inte, andra patienter behöver vården mer än mig just nu men jag kan inte låta bli att tycka lite synd om mig själv ... jag försöker om och om igen förklara för personalen på akuten att jag måste få hjälp att sova. Nu. Det var tufft att vänta så länge när jag samtidigt kämpade med ångesten som jag kände pga smärtan och det skulle ta 16 timmar innan det var min tur att få hjälp.
Det är sju dagar sedan jag sov nu och gråten jag gråter är nog lika mycket trötthet som smärta. Jag har ingen ork kvar att kämpa. Jag frågade läkaren om de inte kunde söva ner mig i 10-12 timmar och bara låta mig sova smärtfritt och ostört. Låta mig få en paus. Släng in mig i ett mörkt rum någonstans på sjukhuset och hjälp mig att sova. Jag ska inte vara till besvär, ni kommer inte märka att jag är här. Jag går hem direkt när jag har vaknat. Hjälp mig att för några timmar inte behöva känna det som känns. Kanske bygger kroppen lite ny kraft att hantera detta nya sen då. Jag vill inte känna det som känns mer nu ...
Tillslut fick jag i alla fall träffa ortopeden och han började testa olika slags smärtlindring på mig. Först fick jag två sprutor Stesolid som är det starkaste smärtstillande akuten har enligt läkaren men det hjälpte inte ett dugg. Sen ville läkaren att jag skulle ta en cocktail med Citodon, Naproxen, Gabapentin och en starkare dos (spruta) Stesolid. Då sa jag att:
- "jag har varit här i 19 timmar nu. Kan jag få något att dricka och kanske en macka så att jag inte spyr upp den medicin ni vill ge mig innan jag tar medicinerna? Det kanske blir lite starkt för magen med alla de där tabletterna på fastande mage, jag har inte ätit eller druckit på säkert 10 timmar"
Sköterskan tittade förvånat mig, antingen förvånat för att jag inte erbjudits något att äta och dricka på alla timmar jag varit där eller så var hon förvånad över att jag bad om det ... hon kändes besvärad över att jag frågade men det kanske bara var jag som tyckte att hon kändes besvärad .. hur som helst, jag ville inte kräkas också utöver det som redan var.
19 timmar fick jag vänta tills det blev min tur och jag kan inte låta bli att tänka att det måste ju kunna gå att effektivisera akutmottagningen på något sätt. Nu väntar några dagar i ovisshet och frustration. Det är många tankar i mitt huvud just nu att tänka.
Andas lugnt nu säger hon till sig själv. Var inte rädd, allt kommer bli bra. En dag i taget. Livet är oförutsägbart och orättvist ibland. Känn ångesten, sparka på den och res dig sen upp igen. Omfamna de stunder som inte känns i kroppen och fokusera på allt du har att vara tacksam över. Ställ in ditt mindset som du gjort så många gånger förr.
Fortsätt ... gå dit du vill.
