Smärtan & Lisah ... Dag 2

Dagen började i tårar på rehab idag. Det tog inte många minutrar hos sjukgymnasten innan jag började gråta. Jag fick göra en övning som kallas livskompassen/värderad riktning som gick ut på att se vad jag har för förhållande till smärtan. Sviinjobbigt. Jättebra. Sviiiinjobbigt.

Det är väldigt smärtsamt att få allt nedskrivet på papper så svart på vitt ..... Är det jag som beskrivs på det där pappret? Är det jag som förhåller mig till smärtan på ett så argt, trött, ledset, frustrerat och jobbigt sätt? Vem är hon, den där tjejen på pappret som till stor del blivit till ett enda stort dåligt samvete, smärta, trötthet och ångest? Hon som ändå trotsar smärtan gång efter annan och bara "gör" ändå? ... Hon som begränsar sig? Som blivit rädd och undviker aktivitet? Vem är hon, vars självbild är att vara en stark och självständig kvinna men där självbilden totalt raserats och som egentligen låter smärtan styra mer än vad hon förstår?

Det är klart att hon är rädd. Rädd för att få ännu mer ont. Smärtan som flyttade in i hennes kropp för snart sex år sedan vandrar troget bredvid, vare sig hon vill det eller inte. Klart att hon kämpat in i det sista för att på alla sätt hon kan försöka bli av med det som skapar så mycket obehag. Hon har utkämpat ett krig alldeles för länge nu. Alldeles alldeles för länge ..... kanske är det dags att sluta fred och återta kontrollen över den hon en gång var?

Närvaro .....

Dagen idag har också handlat mycket om närvaro. Närvaro i det lilla och närvaro i det stora. När mår jag som bäst? Hur ska jag bli bättre på att ge mig själv mer egenkärlek? Hur kan jag bättre ta hand om min hälsa? Vad får mig att känna frihet, glädje och lugn? Vad gör mig avspänd? ....

Jo när jag sjunger så glömmer jag bort allt för en stund. Jag är här & nu. Jag slappnar av, jag blir lugn och jag känner mig fri. På ett bikramyoga pass så känner jag en väldigt stark närvaro i kroppen. Det är en bra träningsform för mig på många sätt för jag måste verkligen känna in min kropp där och då. Jag utmanas att inte göra alla positioner fullt ut, ibland pga smärtan men också pga min överrörlighet. Mina barn gör mig lugn när dom inte fullständigt gör mig galen 💞 .... Naturen och att promenera nära vatten ger mig en sinnesro som få andra saker gör. Jag ska försöka bli bättre på att ta mig ut i naturen igen, jag har inte orkat med det så ofta sen jag kraschade i januari 2014. Det var då bensinen tog slut. Batteriet tömdes helt. Orken försvann och jag litegrann med den.

Dagen idag blev en intensiv och känslosam dag. Det är mycket tankar som flödar inom mig just nu och jag känner mig ödmjuk och tacksam inför vad morgondagen har att bjuda ...


Vem är du? Presterande Petra, Närvarande Nina eller Undvikande Ulrika?

 

Smärtan & Lisah, smärtrehab dag 1 av 21

Många människor lever med svårigheter som man ofrivilligt drabbats av. Kanske har man varit med om en olycka, fött ett sjukt barn, drabbats av någon sjukdom eller psykisk ohälsa. För mig började det för sex år sedan då jag under min andra graviditet fick foglossning i vecka 15. Smärtan flyttade då in i min kropp och bestämde sig för att stanna, jag har inte haft en enda smärtfri dag sedan dess ... Det har varit oerhört svårt att förhålla sig till det faktum att inte kunna använda sin kropp på det sätt som man är van vid och det har många gånger varit en sorg att inte längre kunna bestämma över sin kropp. Det är sånt man tar för givet när man lever utan smärta för tänk dig själv att du har tandvärk eller ordentlig träningsvärk .... Det är två liknelser man kan göra för att försöka förklara hur det är. Din tandvärk och träningsvärk går över fast min värk hänger sig kvar vecka efter vecka efter vecka efter vecka .....

Så nu sitter jag här, sex år senare, halvvägs i livet. Jag går min första dag av sju veckor på ett smärtrehabprogram på Smärtkliniken på Danderyds sjukhus. Dom senaste åren har varit ännu en utmaning för mig att ta mig an ... Det har varit svårt och smärtsamt, lite som en sorgprocess som ska hanteras. För vem är jag nu? Hur hittar jag tillbaka till den där tjejen som var jag innan smärtan flyttade in i min kropp? Det har växt sig så stort nu. Det är så många saker i livet som ska tas om hand. Hur ska man orka det? Man orkar för att man inte har något val.

Jag har kommit till en punkt där det på riktigt börjar gå upp för mig att jag kanske ska leva i den här kroppen nu. Det gör mig ledsen. Jag har kämpat så hårt för att inte tänka så för det är på något sätt som om jag ger upp om jag accepterar att smärtan kanske ska leva i mig resten av mitt liv. Hur fan ska jag orka det?! Det känns tungt. Men jag vet att det kommer att bli bra ändå och jag vet också att det är jag själv som är min största egna fiende i allt det här, eftersom jag har så svårt att acceptera att man kan ha så ont i kroppen jämt utan att det är något fysiologiskt fel ...

Jo, jag har ju fibromyalgi, det är ju konstaterat nu. Men jag som så många andra tänker att det inte är någon riktig sjukdom utan mer något läkarna diagnostiserar för att dom inte vet vad som egentligen är fel. Men hur kan så mycket smärta sitta i kroppen? Hur? Är det verkligen bara livet som gjort mig så kroppsligt skör.

Det är verkligen en sorgprocess att lära sig leva med smärta och allt vad det innebär. Jag har under dom senaste fem åren pendlat mellan att förneka min smärta, tänkt att det nog inte är så farligt till att vara förbannad på den .... Nu börjar jag känna mig ledsen över att det är som det är och det är väl den fasen som oftast tar längst tid att hantera för att sen komma till något slags tillstånd av acceptans ... Jag har ju på många sätt förlorat mitt gamla jag men känner mig säker på att jag kommer att hitta ett ännu mer meningsfullt liv, fast i den här kroppen, jag ska bara lära mig hur och det håller jag på med just nu.


Det mesta i livet är ändå lyxproblem när allt kommer omkring, så även detta ....

 

 

It works if you work it, so work it you're worth it!

Min kropp. Mitt liv. Mitt fängelse.
Det svåraste för mig att hantera när det handlar om min smärta i kroppen är skammen. Skammen över att inte räcka till. Skammen över att inte kunna använda min kropp som jag vill och skammen över att känna sig som en belastning. Trots att jag på många sätt vant mig vid att leva i den här kroppen nu så sköljer skammen över mig ibland. Som en ångvält. Som en käftsmäll. Som en blixt från klar himmel som helt utan förvarning försätter kroppen i ett tillstånd av skam och därmed kontrollen över mina tankar inom. Det är när skammen kommer som jag tappar all energi som jag för stunden har och varendaste fiber i min kropp skriker efter en timeout. Tänk att bara för en endaste dag få leva i en frisk kropp igen. Jag har glömt bort hur det känns. Det var så länge sen nu, flera år sedan .... Men kroppen minns och huvudet minns. Jag finns. Om än i en annan form ...

Min kropp har alltid talat sitt egna tydliga språk. Sjuk är jag sällan men ont har jag ofta haft. Det är som om jag ska lära mig om livet genom min kropp. Eftersom jag inte är så bra på att ta hand om mig själv så ser kroppen till att jag tvingas stanna upp ibland. Jag undrar vad det är som jag ska lära mig av livet denna gång?, jag menar, min kropp har ju gjort mig mer eller mindre fysiskt handikappad ... Kan man få tydligare signaler på att det kanske är dags att ta hand om sånt som borde tas om hand?

Dom senaste åren är det som om min kropp lever två liv. Det ena livet levs i huvudet och det andra livet är kroppen. Det har varit väldigt viktigt för mig att skilja på dessa två, kanske har det varit min försvarsstrategi för att orka med eller kanske har det varit en del av bearbetningen av det faktum att mitt liv förändrades så mycket ofrivilligt.

Jag är redo nu. Jag är redo att sy fast mitt huvud på kroppen igen och sakta men säkert låta kropp och knopp få bli ett igen. Kära smärta. Kära kropp. Jag lovar jag ska göra mitt bästa för att vi ska bli vänner en dag, du och jag. Jag kommer nog aldrig att älska dig villkorslöst men en dag kanske jag kan acceptera dig som den du är, en irriterande, smärtsam, energitjuv som är jävligt tråkig att ha och göra med. Men du har mitt ord. Jag lovar jobba hårt på alla sätt jag kan och jag kommer vinna över dig för jag ska återta det liv som jag en gång levde. På ett eller annat sätt. Det kommer säkert komma en dag när jag med dig som med så mycket annat i mitt liv till och med kanske tackar dig för den jag blev pga av dig.

Man får nämligen perspektiv när man lever med något som gör så ont inom men som inte syns utanpå och väl ute på andra sidan så kommer tacksamheten. Tacksamheten över allt man faktiskt har att var tacksam över i livet. Och insikten av att det mesta i livet faktiskt är lyxproblem när allt kommer omkring.

It works if you work it so work it you're worth it!

 
Taggar: Smärta;