Förlåt mig ...

Hur ska hon veta vart hennes gränser går? Hur vet hon när det är nog? Hur vet hon när hon försökt länge nog? När ska hon kapitulera och sluta kämpa för att saker ska bli på ett annat sätt?

Världen runtom kan jag inte förändra men jag kan förändra mig själv. Jag räds ibland det faktum att ta vissa beslut för vissa beslut är helt enkelt för smärtsamma att ta. Jag går framåt men sitter samtidigt fast litegrann. Jag försöker bryta mig loss men fastnar i det som kallas livet. Jag söker efter sinnesro men springer för fort ibland. Det är för smärtsamt att se tillbaka ... En vända till. Jag borde vara färdig med det. Men jag måste gå dit en gång till. En gång till.

Ok, jag går väl tillbaka då, en gång till ... Om det hjälper mig att sen släppa taget ytterligare.

Det är inte helt lätt alltså, att plötsligt börja lyssna inåt och därifrån försöka förändra sig själv. Jag står på helt ny mark och lär känna mig själv på helt andra premisser nu mot förut. Jag varken vill eller kan gå tillbaka till den jag var. Jag måste finna mod att förändra det jag kan och fortsätta framåt och presteraren i mig säger kör! Den osäkra säger nej. Rebellen säger skit samma. Den lösningsfokuserade, målmedvetna och envisa Lisah frågar varför jag är rädd? Och den gamle kompisen Lyckan tävlar tätt intill olyckan eftersom Lyckan inte tror att hon får existera. Lyckan är inte längre van vid att existera. Lyckan är rädd för att lyckas medan olyckan känner sig grundad, trygg och självsäker på sig själv.

Så många sidor inom som krigar om att få ta sin plats. Det blir till en enda stor röra. Och i den här röran finns nu också smärtan, såväl den fysiska som den psykiska.

Men jag känner tillförsikt till framtiden för trots allt så är det mesta i livet ändå lyxproblem när allt kommer omkring. Det tycker jag verkligen .... Med allt som händer i världen så är jag innerligt tacksam för allt jag faktiskt har. Jag är djupt tacksam över det som livet har gett mig och även om vissa saker tar mycket plats i mitt liv just nu så vet jag inom mig att allt kommer att bli bra. Jag tar hand om mitt liv i den takt jag klarar av. Jag lär mig att bli snällare mot mig själv och det känns spännande att reflektera över livet såsom jag gör just nu. En del i mig är otålig över att se vad jag kommer att lära mig av detta. Och blir jag vän med smärtan så kommer jag nog att klara av nästan vad som helst i livet sen.

Lisah & smärtan är liiite bättre vänner nu än för några veckor sedan.

Hon gråter om vartannat på smärtrehab men läker också mer och mer i takt med tiden som går .. Hon tillåter sig att sörja sin kropp från förr, den som gjorde som hon ville. Den som inte drog sig för att "ta i" ... Den kropp som sprang när den ville. Kroppen som mer än gärna dansade till ljudet av djembetrummors dånande, meditativa och underbara polyrytmik.

Kära kropp .. Jag inser verkligen nu hur mycket jag faktiskt älskade dig förut men det var inte förrän du försvann som jag förstod det. Förlåt. Förlåt mig.

 

 

Långsamhet. Varsamhet. Långsamhet.

Efter fyra veckors smärtrehab så står det klart för mig hur viktigt det är för kroppen med återhämtning. Inte bara fysisk återhämtning utan även psykisk. Det står även klart för mig att den fysiska återhämtningen kommer mycket ur den psykiska och jag ställer mig frågan ... Hur mycket är det livet som gjort mig sjuk? När slutade jag lyssna på min egen kropp? Har jag någonsin varit närvarande i min kropp? Jag vet ju de fakto att jag tidigt tvingades lära mig att inte visa känslor i min familj, det fanns familjemedlemmar som inte klarade av det. Som inte klarade av det alls. Jag fick smärtsamt tidigt i livet, bara några månader gammal, lära mig att om jag grät så utsattes jag för fysisk smärta. Något jag idag skulle säga var misshandel. Jag blev misshandlad pga av vuxnas tillkortakommanden och känslomässiga dysfunktion. Det kanske inte är så konstigt att jag inte varit närvarande i kroppen under alla dessa år om man ser på det som varit ... Det kanske inte är så konstigt att jag så lätt trycker undan jobbiga känslor och direkt söker lösningar istället för att stanna kvar i det som känns? ...

När jag pratar med min fina terapeut så säger hon saker som att "-Men Lisah, du måste ha känt dig så fruktansvärt ensam som barn?" ... Alltså. Barn är barn och den miljö dom är i blir normal. Jag har svårt att se på min barndom så trots att jag någonstans vet att det stämmer. Och min enda önskan var ju att känna mig trygg och älskad men jag kan se att tryggheten för min del inte var stabil. Att den fanns där ibland men långt ifrån hela tiden ... Det fanns många tillfällen då jag fick klara mig själv. Och många var gångerna då jag blev till intetgjord och skrattad åt på min bekostnad, i min egen familj. Jag har nog blivit ganska sviken av vuxenvärlden vid ett flertal tillfällen där vuxna runt omkring mig var så självupptagna i sin egen dysfunktion att det gick ut över mig. Det kanske inte är så konstigt att skammen blev en så stor del av mig när jag ser på det så. Och ensamheten som kom med skammen har liksom alltid varit där på något vis. Den har styrt mig så mycket mer än vad jag förstått ....

Jag kommer på mig själv att alltmer dagdrömma om en tillvaro som inte levs så mycket i kaos utan mer i lugn. Jag behöver lugn. Lugn och ro. Jag kan inte fortsätta leva mitt liv som jag levde det förut. Min kropp kommer inte klara av det. Jag är skyldig min kropp att inte utsätta den för destruktiv stress igen och jag måste på allvar se över vad jag behöver förändra och försöka komma fram till hur jag ska förändra. Jag måste vara vaksam så att jag inte går sönder igen.

Långsamt. Långsamt. I långsamhet går jag sakta framåt med små korta steg. Jag tränar mig på att vara i nuet ... Men att på riktigt leva i nuet visade sig vara lättare sagt än gjort. Att göra enkla saker med medveten närvaro i långsamhet är något helt nytt för mig. Men det känns som om jag har tagit ännu ett kliv framåt i min värderade riktning i livet.

Jag vill värna om henne som sakta föds i ny kropp. Jag ska vagga henne till ro när helst hon behöver och jag ska kärleksfullt hjälpa henne att ett steg i taget börja leva varsamt och respektfullt mot sig själv ....

 

 

 

Schackmatt ..

Smärtrehab vecka 4
Jag tittar på skam och på vad den betyder för mig ... Jag utsätter mig för den, ibland frivilligt men oftast ofrivilligt. Skammen har tagit så stor plats i mitt liv, för stor plats. Och även om jag i mångt och mycket jobbat bort den så finns den där ... Som ett envist och skrämt litet barn. Som ett ok. Som den kraft som den faktiskt är. Jag flyr på olika sätt när skammen visar sig, när det som känns blir för jobbigt att hantera. Oftast skäms jag över saker som för andra är självklarheter. Skammen styr mig då och den får mig att undvika situationer som jag egentligen vill vara i. Mitt innersta får panik och jag känner mig knappt vatten värd. Jag låter skammen vinna och bekräfta mig ytterligare i att jag inte är värdig. Värdig din kärlek. Värdig min egenkärlek. Värdig rätten att leva ett lyckligt liv ... För skammen är stark, kanske en av dom starkaste krafterna jag vet. Ingenting annat i livet får mig att vilja fly så starkt från nuet jag lever i som skam.

Jag ska träna mig på att utsätta mig för det som skapar skam. Den finns ju i så mycket just nu. Den finns i kroppen, i smärtan, i relationer, i situationer ... i livet.

Tänk att det ska vara så läskigt att utsätta sig för den.

Skammen sköljde över mig idag eller nej, först reagerade min kropp och låste sig totalt sen kom skammen. Det hände under övningen "Schack" som vi gjorde i kbt-gruppen på smärtrehab ... Det var som om hjärnan stängde av syret till min kropp och jag kände sån stress/ångest att benen nästan vek sig under mina fötter .. Jag fick jobbigt att andas och tårarna började rinna. Jag utsattes för en situation där alla i rummet pratade om negativa och positiva egenskaper i mun på varandra. Det var som två led och vi stod mitt emot varandra ... jag skulle långsamt gå igenom ledet medan alla pratade i mun på varandra ... Jag valde frivilligt att gå där för jag insåg när jag innan stod i ledet och pratade att jag skulle tycka det var jobbigt. Kbt är kbt tänkte jag så då utsätter jag mig för det som känns obekvämt och jobbigt men jag var inte förberedd på hur min faktiska reaktion skulle bli. Usch. När övningen var slut (och då hade en person till gått igenom ledet efter mig) så var jag fortfarande så skakig och illamående att jag inte kunde lämna rummet på en stund. Någonting väldigt starkt hände med mig. Jag tror att min kropp slängdes tillbaka till jobbet, stressen, ljudnivån, och alla elever, mina fina underbara elever som 30 st blir till en rätt högljudd grupp. Jag känner mig orolig över att min kropp reagerar så starkt. Kommer jag någonsin att kunna undervisa igen? Kommer jag någonsin bli den jag var? Innan utbrändheten? Innan allt?

Jag känner sån skam över att vara svag, för det är sån jag känner mig. Min självbild är inte den jag är just nu. Jag säger just nu för jag hopps innerligt att jag i takt med att jag utmanar mig övervinner den panik som vissa situationer utlöser sedan jag sprang in i väggen.

Jag känner skam över att han blivit till en belastning för så många. Det är så många som drabbats av min krasch. Vad tänker min arbetsgivare om mig nu? Är jag den svage eller är jag den starka som överlevt och kämpar mig tillbaka? Jag vill gärna tänka att det är det senare för jag tänker att jag kommer att resa mig ur detta med helt nya perspektiv på livet i alla dess former. Jag kommer att gå ur det här som en ännu mer ansvarstagande människa än innan.

Men även om jag vet allt detta och även om jag tror på det jag just skrivit så finns ändå skammen där. Hela jävla tiden. Skammen att inte duga. Skammen att inte vara omtyckt för den man är. Skammen över att ha misslyckats. Skammen över att smärtan så brutalt och ofrivilligt flyttat in i min kropp. Skammen av att vilja delta och att inte våga. Skammen över att jag minsann inte ska tro att jag är något. Skam. Skam. Skam.

Jag kan inte med ord beskriva hur trött jag är på denna evinnerliga skam ....

Jag går i en annan riktning nu. En värderad riktning med helt andra mål. Ett steg i taget lär jag känna livet igen, med egenkärlek denna gång. Det känns spännande men också lite läskigt ... för vem finns där på andra sidan??