levita.blogg.se

Alltså livet är nu. Inte igår. Inte imorgon. Nu. Det har jag blivit smärtsamt påmind om alldeles för många gånger i mitt snart 40-åriga liv. Trots det så kommer jag ideligen på mig själv att fastna i rädslor, invanda rutiner som borde brytas och frustration över att jag någonstans kanske inte lever det liv som jag egentligen skulle vilja leva. Men det är inte alltid så lätt att ändra riktning i livet och jag har en tendens att bli lite spretig i mitt sätt att vara. Jag tappar liksom fokus på något sätt. Jag vet i mitt huvud vad som borde göras men av någon anledning så går det så jävla långsamt att ta sig framåt, jag vet inte på vilket ben jag ska stå eller vart jag ska börja sortera i min just nu så oerhört osorterade hjärna. Vilket beslut ska jag ta först? Vad ska jag prioritera? Gör jag ett medvetet val eller flyr jag ifrån mig själv genom att ta vissa beslut?

Jag vill göra medvetna val. Jag vill prioritera rätt. Och jag vill inte fly ...

Jag vill vara en sån där ansvarsfull vuxen som tar mogna beslut med riktning. Beslut med målmedvetenhet trots den ovisshet som det kan bära med sig. Jag vill så mycket men jag vet inte riktigt hur. Jag antar att det bara är att börja någonstans i den där högen av viktiga beslut som måste tas så att jag tar mig vidare.

Jag fick för ett par veckor sedan anledning att fundera över hur mitt liv såg ut för ett år sedan. Jag har varit på körinternat och en man i kören sa där att varje år han kommer till platsen dit vi åker på körinternat så blir det så att han automatiskt reflekterar över hur hans liv såg ut året innan, sist han var där. Hans ord fastnade i mig och jag började själv att fundera över vart jag befann mig för ett år sedan. Jo för ett år sedan, i maj 2014, så var jag rätt sjuk. Sjuk av stress och jag var för första gången med på körinternatet eftersom jag då var ny i kören. För mig var det väldigt blandade känslor för trots att jag hade blivit oerhört väl mottagen så kände jag mig väldigt osäker. Men jag minns att jag var väldigt tacksam över att vara där och jag flöt mest med för jag orkade inte så mycket annat.

För mig är det rätt ansträngande att träffa nya människor för jag har alltid varit lite dålig på det här med relationer, jag vet inte riktigt hur man gör tror jag. Alltså, att säga detta högt här är som att visa sig naken litegrann för det har alltid varit så för mig, att jag har känt mig lite som en outsider som aldrig har haft någon självklar plats i sociala sammanhang. Jag ser det aldrig som självklart att "jag får vara med" om ni förstår vad jag menar ... Jag har funderat väldigt mycket på detta i mitt liv och det här är en pusselbit som jag behöver jobba lite mer med för det finns en hel del att utveckla där för min del och kanske är det egenkärlek som är svaret? Och tillit ... Det förstör hur som helst rätt mycket för mig och det blir ibland svårt att öppna dom där dörrarna som skulle behöva öppnas för att komma vidare.

Tänk att man kan känna sig så liten ibland fast man är vuxen. Den ekvationen går inte riktigt ihop, det passar sig inte riktigt. Det känns inte accepterat på något vis för när man är vuxen så är man ju vuxen, oavsett vad man bär med sig i sitt bagage. Livet medför väldigt många dolda etiketter som man förväntas förstå och förstår man inte etiketterna så kategoriseras man per automatik in i "annorlunda" facket. Tänk om fler människor kunde vara lite mer vidsynta och våga möta dessa människor på riktigt och istället tänka att vi alla är som vi är av en anledning. Att olika är bra och att olika medför jämvikt. Jag avskyr det faktum att jag generellt inte riktigt klarar av att ha som utgångspunkt att "jag är också viktig" och kanske till och med kan tillföra något i mötet med andra. Har jag vant mig vid att jag är på detta sätt? Har jag accepterat att mina relationer rinner ut i sanden om jag inte håller dom vid liv? Gör jag mig själv till ett offer som funderar över dessa saker? Är det jag? Är det du? Eller är det vi tillsammans som inte vet hur man gör?? Detta är för mig ett mysterium och nej, jag ser inte på mig själv som något offer, snarare som stark. Stark. Målmedveten. Lite osäker kanske men stark, envis och öppen.

För ett år sedan levde jag lite som i en bubbla, en bubbla där jag krampaktigt simmade omkring för att hitta dörren som skulle leda mig ut och jag hade precis börjat simma med en vilja att börja leva igen. Idag känner jag mig betydligt mer levande än då. Jag tar sedan många år tillbaka inte livet för givet för jag vet att livet kan förändras snabbare än vad man själv hinner förstå ibland, vare sig man vill det eller inte. När allt kommer omkring är vi maktlösa inför livet, även om vi kan göra medvetna val medan vi har livet i behåll. Men vi vet aldrig vad som händer senare idag, eller nästa vecka så jag försöker leva livet nu. Inte går. Inte imorgon. Nu.

Men oavsett vad folk tycker och tror så har inte jag valt att leva med den här jävla smärtan. Nej den kanske inte syns utanpå men jag lovar, den känns. Den känns. Den bränner. Den hugger. Den sticker som knivar. Den känns.

Jag tror att mina närmast anhöriga har lärt sig se när jag har så där ont så att jag inte orkar dölja det. Det syns nog fortfarande inte så mycket då, kanske haltar jag lite. Kanske rör jag mig lite stelt. Förmodligen skriker jag inombords av smärta då för varje steg jag tar ... Och ja, det märks nog på mitt humör också. Det är något som jag också skäms över.

Det har varit några tunga veckor med mycket värk i både muskler och leder och jag har svårt att hålla skenet uppe för det tar på krafterna. Det känns som om något är sönder inom mig. Först trodde jag att jag var på väg att bli sjuk men sen när smärtan satte sig i benet, ischias, så visste jag. Undrar hur lång tid det ska ta innan jag mår ok den här gången ... Förra veckan klarade jag knappt av att göra någonting, det gjorde helt enkelt för ont i ryggen, benet, lederna ... Jag typ hela kroppen. Jag sov mycket förra veckan, flera timmar per dag, värken gör mig väldigt trött. Vid två tillfällen i helgen som var fick jag en "smärtpaus" och det var när vi hade vårkonserter med gospelkören som jag sjunger i, underbart kul, underbart skönt. Men "pausen" följs åt av baksmälla senare när jag är hemma igen och sätter mig ner för att varva ner. Så är det hela tiden när jag har värk. Jag gör något, med eller utan värk och sen när jag "vilar" kroppen så är det som om den krampar i någon slags baksmälla och jag får ont, blir stel och får svårt att röra mig på grund av smärtan. 

Det är svårt ibland att inte rasa ihop av sorg. För det är en sorg för mig det här och även om jag idag medvetet väljer att inte ge värken det utrymme som den försöker ta så är det svårt ibland men jag gör mitt bästa.

Undrar hur många det finns som känner som jag? Som lever med liknande kroppar? Med liknande smärtor? Med liknande erfarenheter? Hur många känner skam över sin smärta? Hur många människor har ont utan att det syns utanpå? Hur gör dom för att orka med sitt liv? Visst vänjer man sig, det har i alla fall jag gjort men går det verkligen att acceptera det faktum att ens kropp lever sitt egna liv. En diagnos skulle underlätta för mig för ibland kan jag känna att fan vad lätt det vore om jag bara kunde säga att jag har det ena eller andra. Men när man lever med smärta som känns inuti men inte syns utanpå, då är det inte helt lätt att hitta någon läkare som tar sig tid att på riktigt ta reda på vad som är fel. Det är som om man vore hypokondriker, läkarna viftar bort smärtan med att det skulle vara psykiskt. Ok, om det nu stämmer så undrar jag varför man inte behandlar det psykiska mer än med bara tabletter?! Jag är färdig med tabletter nu. Det blir inga fler tabletter för min del nu. Jag vet inte men jag tycker att jag är en hyfsat bearbetad person, med hyfsad självinsikt och visst, min värk är kanske mitt ansvar men i den bästa av världar så fanns det en medmänniska som tog sig tid att på riktigt utreda orsaken till min smärta.

När jag fick i uppgift att börja skriva den här bloggen så var jag supertaggad men av någon anledning så känner jag sån skam. Skam över att prata om detta. Det känns lite jobbigt att publicera inlägg som på ett sätt är så privata men kanske är det läkande på sikt och kanske är det bra att dela med sig och "lämna över" sina tankar till cyber. Det blir ju lite som att lämna över sitt innersta till en högre makt större än sig själv. Det blir som ett verktyg att släppa taget om ens egna tankar när man sätter ord på livet man lever.

Min smärta syns inte utanpå men jag lovar, den känns. Den känns. Den bränner. Den hugger. Den sticker som knivar. Smärtan påminner mig alltför ofta om sin närvaro men jag tar nya tag nu, ber om hjälp och hoppas på det bästa. Jag ger inte upp 👊

 Jag önskar er alla en underbar dag I vårsolen!

I augusti 2013, när min yngsta dotter var knappt ett år så började jag att jobba igen efter mammaledigheten, jag arbetar som musiklärare på en skola i Stockholm. Att arbeta som lärare idag innebär ett enormt stort ansvar, på så många olika sätt. Alla som någon gång arbetat inom skolan vet hur svårt det är att inte jobba för mycket och arbetsbelastningen som lagts på oss börjar bli fullständigt ohållbar. Jag känner till flera lärare som när den nya läroplanen infördes "gjorde slut med skolan". Dom orkar inte mer nu, att väcka elevernas lust till lärande ligger inte längre i fokus. Allt. Allt. Allt ska dokumenteras till förbannelse, när ska vi hinna undervisa? Som så många andra yrken så drunknar vi i jobb och extrauppgifterna du tar på dig, utöver dina redan fullproppade ordinarie arbetsuppgifter på arbetsplatsen premieras med högre lön. Så är man inte den där "supermänniskan" som orkar prestera och pressa sig till sitt yttersta så får man inte direkt någon kred för det man gör. I min värld är inte den där "supermänniskan" längre en sund människa, jag var ju själv en sån, även om det självklart fanns dom som var än mer super än vad jag var. Min ambition att inspirera eleverna, att vara en så bra kollega som möjligt, att vara en bra mamma och en bra medmänniska gjorde mig tillslut väldigt väldigt sjuk. För jag var snäll mot ALLA utom mig själv.

Det är ju inte direkt någon som tackar dig sen när du med ilfart kraschat in i den där väggen. För vems skull presterade jag? Varför var jag inte förståndig nog att förstå mitt eget bästa i tid? Jag trodde på riktigt att jag skulle klara av att arbeta terminen ut FAST jag blev erbjuden sjukskrivning ungefär fyra veckor innan den riktiga smällen kom. Men där satt jag hos läkaren och övertygade honom (eller mig själv) om att jag inte kunde sjukskriva mig nu. Jag hade drygt 300 betyg och omdöme att skriva och ett luciatåg med 110 stycken elever att slutföra ... Dessutom kunde jag inte svika mina 9:or, det är ju deras slutbetyg snart. Jag trodde att jag var oumbärlig, både för mig själv och för andra. Jag visste bäst själv. Jag lyssnade inte. Jag gick sönder. Jag gick sönder ordentligt. Jag borde ha lyssnat.

Luciadags
Så var det dags för mina fina nior att genomföra sitt luciatåg, eller jag skulle snarare kalla det julshow. Alla som arbetar som musiklärare VET vilket jobb det innebär med luciatåg och hur mycket tid vi lägger ner på detta med tid som egentligen inte finns. Luciatåg på skolor förväntas det alltid bli men det innebär inte att det avsätts tillräckligt med tid till det eller att ens kollegor vill offra tid från sina lektioner till extra repetitioner. Lucia kan vi väl repa på musiklektionerna? Det är bara det att vi musiklärare kan inte offra halva terminens lektioner till t.ex. lucia för vi har också en läroplan som ska följas, vi har dessutom oftast hundratals fler elever än dom teoretiska lärarna att bedöma och sätta betyg på och vi har ett gediget antal kunskapskrav som ska hinnas med att bedömas ... På alldeles för lite tid. Vi träffar våra elever en gång i veckan och dom teoretiska lärarna träffar sina flera gånger i veckan, ibland i flera ämnen också. Nej. Vi kan inte ta använda vår lektionstid till att repa luciatåg så då förväntas vi ofta göra det på vår planeringstid istället.

Jag skrev faktiskt ner hur många timmar jag la ner på luciatåget i december 2013, bara på kul, för att se hur mycket jag jobbade gratis och om jag inte minns helt fel så var det 45 timmar. 45 timmar och max 10 av dom timmarna låg på annan tid än min planeringstid, alltså den tid då jag ska planera, bedöma, svara på mail till föräldrar, träffa mentorselever, hantera konflikter mellan mentorselever, ta hand om mentorselever som inte mår bra etc etc ... Ja, ni fattar. Resterande 33 timmar förväntas man bara ställa upp på. Om man visste att man åtminstone fick extra betalt för dom timmarna man la ner så kanske det skulle vara ok och har man tur säger chefen kanske tack efteråt. På min arbetsplats fick vi jättefin feedback från kollegor och ledning med det är det inte alla som får tyvärr. Luciatåget gick otroligt bra, över förväntan och jag var så stolt att det inte ens med ord går att beskriva stoltheten man känner över sina elever när dom genomför ett sånt bra och fint luciatåg. Jag kan säga att en timme innan det var dags och jag skiitstressad står och försöker styra upp det sista med nöjda men också missnöjda elever så kände jag bara herregud, hur ska detta gå?. Men så händer det något när ljuset släcks och plötsligt är det på riktigt och eleverna fullständigt strålar. Jag och säkert min fantastiska kollega med, vi andades ut och bara följde med. När allt sen var slut så kändes dom senaste 8 veckornas slit och ångest långt borta, det var värt allt. Fan vad bra dom är våra elever. Grymma!

Jag hade sovit väldigt dåligt den senaste månaden innan luciatåget och dom sista två veckorna hade jag legat vaken fler nätter än jag hade sovit och om jag mot förmodan lyckades somna så vaknade jag hela tiden. Jag fattar inte hur jag kunde stå upprätt faktiskt så här i efterhand men det var som om kroppen blev till en robot, jag skulle ju bara ..... Hjärnan gick på högvarv och kunde inte slappna av. Tillslut var det så att när jag hade lektioner, då fungerade jag rätt bra men så fort lektionerna var slut och jag satt vid mitt skrivbord och skulle jobba med allt det administrativa, då kändes det som om väggarna krympte, jag fick svårt att andas och ångesten var ett faktum. Jag fattade knappt vad det stod på alla papper som låg på skrivbordet. Jag kunde inte sortera. Jag kunde inte hantera. Men det förstod jag fortfarande inte då. Jag skulle bara ... Och sen bara .... Också så var det ju det där med betygen, lucia och allt annat som skulle göras.

Jag videofilmar löpande mina elever som underlag till betyg och annat eftersom jag undervisar i ett sånt praktiskt ämne som musik. För mig är det svårt att hinna dokumentera löpande under lektionerna eftersom jag hela tiden måste gå runt och visa eleverna ur man spelar olika instrument exempelvis. Jag minns att jag i ren panik satt samma dag som betygen skulle lämnas in och tittade på dom sista filmerna och registrerade dom sista betygen .... Sen slängde jag mig in i bilen för att åka till kyrkan och börja rodda med lucia. Hur stor är risken tror ni att det kan bli fel med betygen när man sitter i sista sekund på det sättet? Det var absolut inte jag som hade varit lat. Nej, det var väldigt mycket tid från lektioner som hade gått åt till lucia och jag hade helt enkelt inte hunnit med att gå igenom filmerna ordentligt. Jag hade lyckats samla dokumentation under terminen men jag hade inte haft en chans att sitta ner och gå igenom allt. Jag minns att jag satt med min dåvarande 1,5 åring på akuten en kväll under "luciaveckan" för hon hade hög feber och svårt att andas ... Jag minns att jag tackade Gud för att hon sov i väntrummet så att jag fick tillfälle att rätta en massa prov som behövde rättas.

Nu kanske en del av er tänker att varför arbetar jag med det jag gör om jag nu tycker att det är så jobbigt och svaret är enkelt ... Jag älskar mitt jobb, det är aldrig eleverna det är fel på, utan omständigheterna runt eleverna. Det är bristen på tid med eleverna som gör musiklärarens situation ohållbar. Det är för många elever i samma rum samtidigt, det blir ingen kvalitativ undervisning med 27-30 i varje klass. Jag som lärare har inte en chans att hinna göra ett bra jobb då. Jag älskar mina elever, jag älskar att följa deras utveckling och att få vara med när en elev knäcker koden till att musicera. Jag älskar att finnas till hands för elever som har det jobbigt på olika sätt för jag tänker att jag kan göra skillnad. Vi som arbetar i skolan kan göra skillnad, på så många olika sätt och ibland utan att vi ens vet om det. För många elever är skolan elevens enda trygga plats i livet. Jag vill inspirera, dela med mig av mina erfarenheter. Både bra och dåliga. Dagens barn är nästa generation och jag får ta del av deras liv och vara med att forma dom till ansvarsfulla individer. Läraryrket äger! Jag måste bara lära mig att arbeta "good enough", så att jag inte blir sjuk igen. Jag måste fimpa "supermänniskan" och tänka att det är den som vågar säga nej till extra arbetsuppgifter som är den mest kompetenta och definitivt den mest lönsamma arbetstagaren för arbetsplatsen. På sikt. Jag hoppas och jag tror att jag är på god väg. ☀️

Tillbaka till luciadagen
Min 1,5 åring hade varit sjuk hela luciaveckan, jag kunde verkligen inte vabba och min sambo satt i skiten med en tidning som hade deadline då. Svärmor hjälpte till men uttryckte mellan raderna till min sambo att nog kunde väl jag vabba, ingenting är väl viktigare än barnen ... Det hade hon absolut rätt i men det finns två veckor på året då man som musiklärare inte kan vara hemma och det är luciaveckan och avslutningsveckan innan sommarlovet. Så är det bara. Det ska mycket till tror jag innan man som musiklärare skulle stanna hemma pga sjukdom då, varken för sin egen del eller för vård av barn. 

Min treåring hade luciatåg på dagis samma dag som jag hade luciatåg med jobbet. Redan innan vårt luciatåg började hade jag tillsammans med min kollega bestämt att jag skulle springa iväg direkt efter att vi var klara för att hinna till min dotters luciatåg. För att jag i år kunde. Nästa år kanske det krockar helt och då kan jag inte komma alls. Tyvärr är det ju så att risken är stor att jag kommer att missa luciatåg och skolavslutningar med mina egna barn eftersom jag själv håller i allt sånt på skolan där jag arbetar samma dagar men ibland krockar det inte och då vill jag ju självklart gå.

Vi ackompanjerade halva luciatåget var, min kollega och jag för på morgonen när vi kollade ljud etcetera i kyrkan så visade det sig att det inte gick att använda gitarren såsom vi hade tänkt så då ändrade vi raskt vår plan och spelade halva föreställningen var, jag spelade första halvan.

Precis när jag var färdig med min halva så tittar jag på klockan på min mobil och ser att min sambo hade smsat mig. Han var hemma med vår minsting och sa att hon var jättesjuk och otröstlig. Då blev jag som en robot. Jag bara gick ifrån kyrkan, mitt i föreställningen. Jag sa bara, jag måste gå. Min yngsta är sjuk ... På vägen hem så sprang jag först via dagis och kollade på treåringens luciatåg så att en av oss åtminstone kom dit. Jag är nu så stressad att jag känner hur varje organ i min kropp jobbar för att hålla mig upprätt. Väl hemma tar jag minstingen som vid den här tidpunkten är väldigt väldigt mammig och jag åker direkt in till sjukhuset med henne och det dröjer inte lång stund så blir hon inlagd. Hon behöver hjälp att andas. Hon mår inte bra. Hon har hög feber ... .. .. När vi ligger där i sjukhussängen sen lite senare, hon och jag, så minns jag att jag med gråten i halsen tänkte FAN vad skönt, hoppas vi får stanna här ett tag. Jag var trött. Slutkörd. Jag hade nog minst lika stort behov som min dotter att bli inlagd. Vi blev kvar där i ett dygn, sen syresatte hon sig tillräckligt igen för att få komma hem med en massa mediciner.

Jag vabbade inte när vi kom hem från sjukhuset, jag sjukskrev mig. Jag mailade min chef och sa till min henne att jag var helt jävla slutkörd men om jag sjukskriver mig nu, veckan innan jullovet så hinner jag nog vila upp mig lite. Vi ses i januari. God Jul! Det är snart 1,5 år sedan, det var i mitten på december 2013.