levita.blogg.se

I en dryg månad nu har jag dygnet runt levt med så svåra nacksmärtor att jag gång efter annan kände att .... jag klarar inte av det här, varför jag? Varför nu? Vad fan är det som händer????

Och efter fem besök till akuten pga för dålig smärtlindring och efter ett besök till husläkaren för röntgensvar och remiss till ryggkirurgin så fick jag tilsluut, efter tuusen resors strul och ungefär ett ton miljoners tårar äntligen få komma till ryggkirurgiskt centrum på Sofiahemmet.  

Jag har under den här perioden bokstavligen räknat minuterna tills jag skulle få ta nästa coctail med medicin för att lindra de tortyrliknande nervsmärtorna som drabbade mig pga diskbråcken som bestämde sig för att göra mitt liv till ett helvete onsdagen den 7 augusti. Men så idag, fick jag istället vakna tidigt imorse för att räkna minuterna till min kommande steloperation.  Många har de gånger varit då jag har smsat antalet minutrar som det var kvar tills nästa coctail till min vän Agneta, som ett klent försök att skämta lite om misären och ångesten jag kände - Fifan, hur mycket tårar och hur mycket snor finns det inuti en människa egentligen?? Agneta fick också ta rollen av att vara mitt gråt och klagoplank under den här tiden, typ vaaaarje dag, Agneta och även min grymma sjukgymnast Fredrik  ... TAACK för det.

Den här så vidrigt oönskade och HÖGST ofrivilliga och mardrömsliknande resan drabbade inte bara mig. Den 12 augusti började jag ju äääntligen att jobba efter sju månaders sjukskrivning pga ryggoperationen. Taggad gick jag till jobbet, så glad jag orkade med min, vad jag då trodde var nackspärr som väl snart går över ...  jag har ju haft den flera dagar nu. 

Men dagen innan jag började jobba märkte jag plötligt när jag skulle fixa till barnens täcke att jag inte kunde lyfta vänsterarmen, den kom liksom inte högre än till strax under brösthöjd och jag tänkte lite snabbt att hmm, det kanske ligger nerv i kläm någonstans .. sen släppte jag det och återgick jag till barnen.

I bilen på väg till jobbet dagen efter löste jag bilkörningen helt enkelt med att blinka med höger hand eftersom jag fortfarande inte kunde lyfta vänster arm också höll jag i längst ner på ratten med vänsterarmen (jag kan alltså använda armen från armbågen och ner till handen), det går väl över snart tänkte jag och sen var det inget mer med det. Under de första timmarna på jobbet så höll jag som sagt god min för jag är ju efter nio år med svår ryggsmärta världsbäst på att inte visa hur ont jag EGENTLIGEN har. Jag bestämde mig tidigt för att inte blir ett offer för smärtan, vad skulle det tjäna till liksom men kanske ligger det i ens personlighet också hur man anpassar sig till saker som drabbar en i livet? Självklart fanns det stunder och perioder när jag var mer eller minde knäckt pga smärtan men ju längre tiden gick, ju fler år som gick så gav jag smärtan mindre och mindre utrymme för jag ville hellre leva så gott jag kunde än att ge efter för smärtan. Jag lärde mig såklart längs vägen en hel del smarta knep för att leva ett så bra liv som möjligt TROTS smärta och de knepen tog jag väl fasta på.  

Så sex timmar på jobbet med vad jag då inte visste var nervsmärtor som intog min kropp så kraftigt så att svetten bokstavligen rann nerför min panna och jag kände mig allt sämre under dagen och tillslut stod jag inte längre ut .. jag knackade på hos mina chefer, drog en vit lögn och sa att yngsta dotter blivit sjuk och att jag måste gå lite tidigare. Jag åkte inte hem -  jag åkte raka vägen till Huddingeakuten, jag kunde inte förmå mig att säga som det var ... jag skämdes helt enkelt över att jag kände mig så dålig och jag skämdes över min kropp som gjorde såhär mot mig. Inte nu. Inte NUU för i helvete.  

SEN .... under de följande 23 dagarna, efter den 12 augusti så följde nog dom ABSOLUT värsta dagarna i hela mitt liv. Jag orkar  inte ens skriva här om hur struligt allt var med pappskallar till husläkare och röntgenfolket som ojsan hoppsan råkade röntga ryggen istället för nacken .. och med mediciner som knappt hjälpte alls. Och med andra husläkare som skickade remisser till något heelt annat ställe än vad jag bett om .... vad är grejen med husläkare undrar jag efter detta men det får bli ett helt annat blogginlägg.

Mina älskade barn har på ett sätt också drabbats hårt av att ha en mamma som lever med kronisk smärta. Även om jag i alla år har gjort mitt yttersta för att vara så aktiv jag kan  med barnen så har de tvingats acceptera att mamma behövde vila ryggen ganska ofta. De har heller aldrig haft en mamma som kunnat sitta på golvet och leka eller en mamma som kunnat bära dom ... Det har varit som det har varit med det och jag tror inte att de har lidit speciellt mycket av att ha haft en mamma har haft en trasig rygg, de visste ju inget annat. Sen att JAG i perioder har tampats med jättemycket ångest över detta, det vet ju inte de om.

Mina älskade barn ja .... de ser mig inte gråta så ofta och de har sällan sett mina egentliga och faktiska smärtor i kroppen under dessa nio år och nu efter ryggoperationen, efter en i deras värld, en eeevighet av tid kunde ju mamma på riktigt ääääntligen börja göra lite mer aktiva saker med oss barn igen .... badhus, bowla, tom tits med mera .... med mera.

ÅHSÅBA’ BAAAAAM NACKSPÄRR. BAAAAAM SKIIIIIITONT. BAAAAAM NERVSMÄRTA. BAAAAAM ÄNNU MER ONT. BAAAAAM DISKBRÅCK. BAAAAAAAAAAAAM.

"Mamma, varför gråter du, varför är du så ledsen?"

Den här gången GICK det inte för mig att mörka smärtan. Den HÄR gången har mina barn sett mig gråta i princip varje gång vi setts för smärtorna har varit så ihållande och starka att jag nästan fick ren och skär dödsångest. Jag struntade i vart jag befann mig, om jag var med mina barn, på mataffären  eller i ett väntrum på akuten ... jag grät helt ohämmat, jag struntade fullkomligt i vem eller hur många som såg mig för NERVSMÄRTAN - det var fan i mej (ursäkta språket) mer än vad till och med JAG kunde hantera! Jag insåg att det faktiskt fanns gränser för vad även jag kunde hantera rent smärtmässigt.  

Nu ligger jag alltså nyopererad på ryggkirurgiskt centrum på Sofiahemmet och jag tackar precis alla gudar som finns för att nervsmärtan i vänster arm har avtagit. Jag kan andas igen. Jag mår redan såå mycket bättre. Helt otroligt, jag saknar ord och slutligen vill jag bara efter MIN erfarenhet från svensk sjukvård den här perioden säga, att behöver du åka in akut, välj St:Görans sjukhus för guuuud vilken skillnad det är på bemötandet kontra akuten på Huddinge och SÖS, tror faktiskt aldrig att jag åker dit frivilligt någonsin igen om jag behöver akut vård. Och behöver du någonsin specialilistvård så kan jag tala om för er att på labb för provtagning på Sofiahemmet .... DÄR får man efter provtagning saft OCH kakor!! Visserligen var jag heeeeelt söndergråten, hade inte sovit på 32 dagar med en smärta värre än allt du kan föreställa dig och lite till. Jo, jag kan förstå om hon tyckte jag såg lite schleeeeten ut sjuksköterskan och att hon därför var rädd för att jag skulle svimma på väg ut. "Du Lisah, ät en kaka och drick upp saften här inne hos mig är du snäll" 😬

TACK FÖR ERT STÖD här i låtsasvärlden som vi kallar för sociala medier 🤪 och ett ännu större TAACK till er som också ringde för en stunds prat. Det hjälper att få dela med sig om hur man har det när livet smärtar  - det ska ni veta ❤️

Hon ser sig runt i rummet och till sin stora glädje ser hon att man kan ladda mobilen DIREKT in i sängbordet vid hennes sjuksäng, nämeeeen 🤪 tänkte hon drogad och härlig. Halsen gör trots duktigt med morfin i kroppen väldigt väldigt ont vid operationssnittet men hon har just överlevt 23 dagars konstant nervsmärta som tog smärtupplevelsen till heeelt nya höjder. Så lite halsont ska nog gå an. 

Hon har redan skrattat också flera gånger under samtalet med sin kära svägerska Anneli så trots den duktiga smärtan i halsen är det alltså inget problem ... för hon kan andas igen, ångesten har minskat från 1000% till typ 10% ... 

Och just det, medan hon pratade med svägerskan kom sjuksköterskan in med en kopp te med mjölk i och hon tänkte medan hon drack det att "hmmm, vilket blaskigt te men jaja..." också fortsatte hon att prata med svägerskan sin, temat för samtalet var bemööööötande och sen plötsligt skrattar Lisah till, hon får nämligen syn på en tepåse bredvid sin kopp och hon inser att hon glömt att lägga i tepåsen inuti koppen 😂😂😂

HEPP .... livet på en pinne!

Jag har sagt det förr och jag säger det igen om nu någon som läser detta fortfarande inte har förstått nedanstående ord men ...

Det finns inget igår. Det finns inget imorgon .... Det finns bara Här & Nu.

En onsdagsmorgon i augusti vaknade jag med diskbråck och så var det med det. 

End of story.

❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️

Klockan är 01.41 onsdagen den 14 augusti. Jag kom hit vid 13-tiden igår tisdag, det är nu snart 13 timmar sedan. Jag befinner mig på akuten i Huddinge, för andra dagen i rad. I 13 timmar har jag varit här och i rummet bredvid mig ligger en gammal dam och skriker med jämna mellanrum "hallåååå, är det någon här? Hur länge ska jag ligga här? Hallååååå?" Hon har hållit på så de fem timmarna som jag nu har legat i rummet bredvid. Ingen kommer och hon fortsätter ropa. 

Jag ville också skrika att hjääälp, jag dör smärtdöden. Jag mår inte bra och snart blir jag psykiskt sjuk också om jag inte får sova. Jag har ångest och jag är rädd, för smärtan liknar inget jag upplevt förut. Varför hjälper inga mediciner?? Och varför kommer ingen till mig heller? Tårarna strömmar tyst ner för mina kinder, för vilken gång i ordningen idag vet jag inte. J ag orkar inte mer. Jag har ont. Jag har såå ont och det känns som ett slag rakt i magen att sitta med sådan smärta, ännu en gång, i en annan del av kroppen. Jag är trött, både fysiskt och psykiskt. Jag skäms över min trasiga kropp och jag skäms över att vara här, känner mig larvig som upptar en plats på akuten FAST smärtan är så stark att jag som vuxen kvinna skiter i allt och gråter i timmar, helt oberört i ett väntrum fullt av folk. 

Borde jag åka hem? De skulle inte ens märka om jag gick. Tankarna snurrar. 

Vart är sköterskorna och VART är läkaren? Varför kommer ingen ens och frågar hur jag mår? Varför sitter så många sköterskor och pratar med varandra istället för att gå runt  bland alla oss som just nu lider? Är det så här det ser ut på akuten idag? Skrikande patienter och personal som är så överbelastade att de tvingas ignorera det? Jag vill aldrig mer tillbaka hit. Shit vad underbemannat det måste vara när man ligger i ett rum i timmar och känner sig heelt bortglömd. Damen bredvid fick tillsluut hjälp när hon började skrika att hon behövde gå på toa. Men inte förrän då kom det någon till henne.  

Det skulle ta 6 timmar till innan jag skulle få åka hem.

De första åtta timmarna på akuten satt jag på en stol i väntrummet och jag grät i princiip hela tiden. Nackspärren som angrep mig för en vecka sen är mest troligt ett diskbråck sa läkaren som jag träffade igår. Smärtan är överjävlig och jag står nästan inte ut. Det strålar ut i vänster arm och muskelkramperna avlöser varandra med knivhuggssmärtor och brännande smärtor. För två dagar sedan förlorade jag även styrkan i vänster arm. Ingen smärtlindring verkar hjälpa. Ännu en gång står jag ensam i detta helvete med en känsla av att svensk sjukvård inte bryr sig ett skit om vad som händer med mig. Det stämmer såklart inte, andra patienter behöver vården mer än mig just nu men jag kan inte låta bli att tycka lite synd om mig själv ... jag försöker om och om igen förklara för personalen på akuten att jag måste få hjälp att sova. Nu. Det var tufft att vänta så länge när jag samtidigt kämpade med  ångesten som jag kände pga smärtan och det skulle ta 16 timmar innan det var min tur att få hjälp.  

Det är sju dagar sedan jag sov nu och gråten jag gråter är nog lika mycket trötthet som smärta. Jag har ingen ork kvar att kämpa. Jag frågade läkaren om de inte kunde söva ner mig i 10-12 timmar och bara låta mig sova smärtfritt och ostört. Låta mig få en paus. Släng in mig i ett mörkt rum någonstans på sjukhuset och hjälp mig att sova. Jag ska inte vara till besvär, ni kommer inte märka att jag är här. Jag går hem direkt när jag har vaknat. Hjälp mig att för några timmar inte behöva känna det som känns. Kanske bygger kroppen lite ny kraft att hantera detta nya sen då. Jag vill inte känna det som känns mer nu ...

Tillslut fick jag i alla fall träffa ortopeden och han började testa olika slags smärtlindring på mig. Först fick jag två sprutor Stesolid som är det starkaste smärtstillande akuten har enligt läkaren men det hjälpte inte ett dugg. Sen ville läkaren att jag skulle ta en cocktail med Citodon, Naproxen, Gabapentin och en starkare dos (spruta) Stesolid. Då sa jag att: 

- "jag har varit här i 19 timmar nu. Kan jag få något att dricka och kanske en macka så att jag inte spyr upp den medicin ni vill ge mig innan jag tar medicinerna? Det kanske blir lite starkt för magen med alla de där tabletterna på fastande mage, jag har inte ätit eller druckit på säkert 10 timmar" 

Sköterskan tittade förvånat mig, antingen förvånat för att jag inte erbjudits något att äta och dricka på alla timmar jag varit där eller så var hon förvånad över att jag bad om det ... hon kändes besvärad över att jag frågade men det kanske bara var jag som tyckte att hon kändes besvärad .. hur som helst, jag ville inte kräkas också utöver det som redan var.

19 timmar fick jag vänta tills det blev min tur och jag kan inte låta bli att tänka att det måste ju kunna gå att effektivisera akutmottagningen på något sätt. Nu väntar några dagar i ovisshet och frustration. Det är många tankar i mitt huvud just nu att tänka.  

Andas lugnt nu säger hon till sig själv. Var inte rädd, allt kommer bli bra. En dag i taget. Livet är oförutsägbart och orättvist ibland. Känn  ångesten, sparka på den och res dig sen upp igen. Omfamna de stunder som inte känns i kroppen och fokusera på allt du har att vara tacksam över. Ställ in ditt mindset som du gjort så många gånger förr. 

Fortsätt ... gå dit du vill.

Idag är det sex månader sedan som jag stelopererade mina Si-leder.  Sex månader, 181 dagar & 4344 timmar. 

Helt sjuukt vad tiden går fort alltså, just nu känns då som en oändlighet av tid.. Tristessen att ligga så still var det som utmanade mig mest och jag drabbades under en period av rätt rejäl frustration och uppgivenhet. En vardag i rullstol var svårare än jag kunde föreställa mig och även om jag hade bra stöd omkring mig så var det en speciell situation att vara i.  Efter nästan 9 veckor i rullstol skulle jag sen börja gå med kryckor i 10 veckor. Alltså, jag var så svag i hela kroppen då att jag knappt orkade stå upprätt i mer än 5-10 minuter. Men sjukgymnastiken 3 ggr/vecka gav ganska snart resultat och kroppen blev starkare för varje dag men jag rasade samtidigt lite psykiskt. Snacka om att detta har varit lite utav en bergochdalbana … Ångesten över ansvaret jag kände för min nya "lagade" men fortfarande rätt slitna kropp stressade mig lite och jag kämpade under våren mentalt med det lite grann. Nu är jag i princip kryckfri förutom att jag lite då och då behöver stötta upp med en krycka, när ryggen blir för trött. 

Så hur mår jag precis just nu då? 6 månader post operation?

En STOR skillnad efter mot före operationen är att jag inte alls känner mig lika smärttrött. Alla som lever eller har levt med mycket smärta vet vad jag menar och till er andra är det svårt att beskriva vad smärttrötthet är. Men om jag skulle försöka beskriva det så skulle jag säga att det känns som att det enda kroppen vill är att vila och allrahelst då sova ostört för man drabbas också av ångest pga smärtan. Du känner dig totalt dränerad på energi eftersom kroppen jobbar för fullt med att hantera smärtan och det gör dig så oerhört trött, urlakad och rörelserädd. Det ständiga dåliga samvetet och känslan av otillräcklighet som äter upp dig inifrån.

Du kanske har haft ryggskott någongång? Föreställ dig att den j—vulska smärtan aldrig försvann, typ den ångesten och den ångesten unnar jag ingen.  

Jag skulle i det stora hela säga att operationen är mycket lyckad, även om jag inte är helt återställd ännu, t.ex. har jag en daglig huggande smärta på höger sida som kommit efter operationen men jag tror att det är skruvarna som behöver kapslas in mer i kroppen bara, det stör mig inte så mycket förutom när det hugger till, då gör det väldigt ont … 

Ryggkirurgen sa att jag ska räkna med att det tar 4 år innan ryggen är i form igen. "Det är som att träna inför ett OS att återhämta sig ifrån en sån här operation" okej, tänkte jag …  jag ska ha tålamod i några år till, Har jag klarat av att leva i nio år med brutal smärta så ska jag nog klara av att skynda långsamt och försöka träna mig så stark jag kan på fyra år också. 

Jag känner mig ihopskruvad. Ja men faktiskt. Jag känner att ryggen på ett sätt är mycket stabilare. Den klarar mer, även om den fortfarande är skör. 

Häromveckan köpte jag en byrå på Ikea som jag sen satt på gräsmattan och monterade ihop. Alltså, det var inte möjligt för mig förut att ens sitta på marken i mer än 30 sekunder utan att direkt få väldigt ont i ryggen. Nu satt jag i säkert 2 timmar till och från och skruvade lätt framåtböjd. Och jag mådde helt ok efter!! Så fantastiskt. 

Jag gick med mina barn på parkteatern och satt på en picknickfilt i en dryg timme och det funkade, det var inte möjligt innan operation. Jag var såå lycklig efteråt över att det gick bra för mig att sitta så =

Jag blir inte alls lika bakfull på smärta av att göra allt det där som jag förr inte kunde som att t.ex. dammsuga, klippa tånaglarna, böja mig framåt, sitta på marken eller en hård stol. Innan operationen så fick jag alltid lida efter om jag valde att göra något av ovanstående saker - jag har helt enkelt levt ett väldigt försiktigt liv de sista åren för att undvika mer smärta - denna rörelserädsla är något jag nu måste våga bryta men det är svårt.

Ryggen blir fortfarande väldigt trött av att gå för långt och jag klarar inte av att springa ännu. Men jag klarar ganska ordentlig styrketräning och i höst ska jag försöka ta mig till gymmet på egen hand och börja fasa ut sjukgymnasten lite. Jag tog rätt beslut att operera mig, jag vet att jag kommer bli starkare, ju mer jag tränar. Idag kan jag ju träna, förut blev jag bakfull på smärta av träningen. Det kommer bli bra det här - det vet jag. Jag har trots allt lärt mig oerhört mycket om mig själv under dessa år och kan man lära sig att leva i en kropp i konstant smärta så borde inget vara omöjligt. 

Man blir ödmjuk till livet när man ofrivilligt förlorar sin kropp till smärta. Man lär sig snabbt att inte ta dagen eller stunden förgiven för man vet inte hur man själv kommer att må men nu, nu känner jag mig äntligen som mina strax 44 år fyllda och inte längre som 74 år i kroppen - Nu kan allt hända 🙌🏻🙌🏻 .. och jag är såå redo!

Hon känner sig väldigt positiv inför sin kropp nu. Hon känner stor tilltro till att hennes stolta, sköra och vackra kropp ska läka och bygga sig ännu starkare för varje ny dag som gryr. Hon känner sig äntligen hel igen och det kan bara bli bättre nu. 

Hon fortsätter gå. Slutar aldrig gå. Hon går. Går framåt. Ett nytt kapitel ska fortsätta skrivas och gårdagen är nu ett minne blott, inte ens morgondagen vet vad som komma skall. Jag har sagt det många gånger förut och säger det igen ... 

Det finns inget igår. Det finns inget imorgon.  Det finns bara Här & Nu.